Välkommen till WordPress. Detta är ditt första inlägg. Du kan redigera det eller ta bort det. Sedan är det bara att börja skriva!
Blogg
-
Kaptensblogg 161001
Efter att kastat loss under båtklubbens städdag och känt hur deras dömande blickar verkade som vind i seglen så bär det av i 6 knop mot Bullerön.
Gillar inte alls att bli tyst kritiserad som en städdagssvikare när sanningen är att jag helt enkelt inte fått informationen. Plus att jag inte är en fullblodig medlem i denna klubb, det är sällan någon vill sälja sin båtplats och dom är dyra när dom väl är till salu. Trots det hade jag gärna varit med och hjälpt till hela dagen och vi kunde kastat loss när det var färdigstädat, men det skulle väl ingen tro om jag sa för så säger säkert alla som inte är med och städar.
Runt 2 timmar senare är vi framme och beslutar oss för att segla ett varv runt ön för att scouta eventuella platser som passar kvällen och nattens väder. Det slutar till slut på Bulleröns sydöstra hörn, på östra sidan så vi ligger i något som liknar lä.
Ligger bra nu, men om några timmar ska vinden vända och putta oss lite åt sidan för att under natten avta helt och börja blåsa lite på aktern tillsammans med morgonsolen.
Men då är jag också uppe igen så det borde vara lugnt.Nu kan jag bara hoppas att jag lyckas lita på våra förtöjningar och ankaret till den grad att jag kan sova som folk.
Tyvärr så blir det svårt, varje gungning registreras av min kropp som är på helspänn, redo att kasta mig ut i sittbrunnen för att ta hand om den livsfarliga situationen som detta gungande garanterat slutar i utan mig.Det är vad min kropp är säker på. Fast jag själv samtidigt vet att vi ligger rätt så säkert.
Men det spelar ingen roll vad jag vet och räknar fram för fakta och statistik för min kropp reagerar instinktivt till den input den får av sinnesorganen. Nu känner den att det gungar och låter och initierar en reaktion i kroppen så den är beredd att gå till aktion om så behövs.
Precis samma sak som att se en spindel om man har spindelfobi. Trots full vetskap om att spindeln inte kan skada dig ändå drabbas av nära på panik.
Eller att stå bakom ett välbyggt staket på väldigt hög höjd. Vetskapen att det staketet håller för mycket mer påfrestningar än en liten människa kan orsaka får inte pulsen att gå ner märkbart om man är höjdrädd.Eller är det bara jag? Ibland styrs jag av ett kontrollbehov tror jag. Och det är det behovet som håller mig vaken på natten för den jäveln är inte kapabel att erkänna sig underlägsen planetens vädersystem.
Han är bara nöjd efter att ha överlistat vädergudarna och gett dom fingret.
Han vill bli så säker på sin sak att inte ens den värsta situationen tänkbart kan påverka honom negativt.Det är som om jag är utrustad med dubbelkommando och han sitter på passagerarstolen under dagarna när jag kör omkring, så fort som något dyker upp han inte gillar så rycker han tag i ratten och trampar på sina pedaler.
Spelar lite roll vad jag säger i det fallet för jag har inte styrkan att ta tillbaka ratten och bara sitter bredvid i panik.Spelar liten roll att jag vet vad vi har framför oss och har kontroll på situationen.
Skiter i att vi behöver vila för att kunna ta oss hem imorgon utan att se dubbelt medans känner mig som en reumatisk 90-åring med en indisk magsjuka.
Skit i att vi åkte ut hit för att slappna av tillsammans med skärgården.
Skit i allt för han vet bäst och lyssnar inte till andra.Bara för att han, låt oss kalla honom för Bob, Bob inte kan acceptera en förlust så ska alla lida. Bob hade hellre åkt omkring hela natten beväpnad med ficklampa och en bestämd attityd, övertygad om att det finns en naturhamn som är bättre än den nuvarande. Och han har rätt, det här är inte den perfekta platsen men man måste kunna nöja sig, den är rätt bra.
Bob kan inte förstå en situation som inte kan vinnas, där man måste se sin motståndare i ögonen och säga “Väl spelat! Oavgjort?”, det finns helt enkelt inte i honom.
Bob söker oavbrutet efter perfekta resultat. Kanske är därför vi ens är här ute? För att perfekta resultat inte existerar när det finns oändliga parametrar. Och det lockar Bob, för han vet bättre. Alltid!Det är upp till mig att övertyga Bob. Eller helt enkelt göra myteri och kasta ner den jäveln i havet.
Men tänk om Bob styr oftare än mig? Tänk om det inte är en dubbelkommandoutrustad bil vi sitter i utan en vanlig bil och jag sitter i passagerarsätet med en sån där liten träratt monterad på min barnstol? Och likt ett barn rattar jag glatt på min lilla tramsratt utan att förstå att mina rörelser inte ens har en teoretisk möjlighet att påverka bilens rikning.
Tänk om min fria vilja bara är en illusion skapad av mitt beslutande undermedvetna? Eller medvetande kanske bara är upplevelsen av autonoma händelser?
Hör av er ni som vet! =)Bob……. ju mer jag tänker på det ju mer förstår jag vad han representerar. Det är inte bara ett kontrollbehov, utan alla behov.
Han styr dit känslorna blåser utan att ens kolla vad som finns åt det hållet. Det är hans funktion.
Min är att observera, upplysa och förhandla med Bob. Och att bli bättre på de tre egenskaperna ger mig frihet.
Motsatsen är att blint följa sina behov hela sitt liv utan att ens tänka över varför.Bara vetskapen om att denna konflikt existerar i mig själv gör det möjligt att träna på denna ”kamp” så jag får min vilja hörd och om jag inte får full kontroll så kanske vi kan mötas i mitten.
Så nu ligger vi här i båten och jag ser vad som händer, har vart med förr. Försöker gång på gång att snacka ner honom så vi kan sova men han är alltid lite bättre på att förhandla och vi avslutar en bit emellan med beslutet att om vi kollar förtöjningarna, igen, så lovar Bob att slappna av. Och då kommer lugnet, kanske även lyckas somna in en stund… Tills någon liten våg slår emot skrovet eller en liten fisk hastigt vaknat ur en dramatisk dröm, vaken igen, lyssnar väääldigt noga några sekunder tills jag somnar om.
En manet simmade förbi 400 meter bort och jag är vaken igen. Lyssnar, tänker att jag kan ju gå upp och kika så vi ligger kvar ”Nu när jag ändå är vaken.”.
Ja, vi ligger där vi legat hela natten, inga gäddor som bitit av ankarlinan inatt heller.
Så håller det på under natten och jag kan inte säga hur många gånger jag vaknat. Kan vara 40, eller 4, har ärligt talat ingen aning men garanterat fick jag inte den optimala sömn som behövs för att känna sig mänsklig.Så bestämmer, det gör han gärna och ofta.
Bob är inte bara en plåga när man ska sova på en båt. Han är också källan till min motivationen till vad jag gör med mitt liv.Bob gillar när vi har en dator framför oss för den kan han bemästra helt ostört och är en isolerad verklighet där Bob kan kontrollera varje variable.
Bob gillar också att bygga saker som ingen trodde vi kunde klara av.
Det är Bob som belönar och uppmuntrar mig att klippa gräsmattan för att någon eventuell person ska se vilken fin gräsmatta jag åstadkommit.Det som jag tycker är roligt är det som Bob väljer att göra, de mindre roliga sakerna i livet som ändå måste göras görs enbart efter att jag samlat nog med viljestyrka för att jag inte vill att folk ska tycka att jag är oansvarig och barnslig.
Lite som att skriva den här texten. Det är inte Bob inblandad i alls utan enbart jag, Henrik. Som jag sagt tidigare så finner jag det oerhört svårt att sätta sig och skriva. Någon som jag jobbar på. Tränar upp styrkan att lyfta på locket och skriva.
Och det går väl sådär..
För att förtydliga så ni inte tror jag blivit galen. Bob är bara ett sätt att beskriva vad som driver mig till att göra saker. En kraft som jag innan inte kunnat urskilja, beskriva, och undersöka. Den del av mig som driver mig till det jag gör.
Motivation helt enkelt, Bob blev mitt sätt att beskriva motivation från ett annat perspektiv.Eller så har jag blivit tokig och borde buras in! Tror inte det men ingen i världen är kvalificerad att bedöma sin egna mentala hälsa.
Juste, seglingen! Det var bra kanonväder för att vara Oktober och blåste ca 5m/s på vägen ut.
Dagen efter seglade vi förbi Sandhamn och klev iland och gick omkring. Sen seglade vi hem med vinden i ryggen i dryga 4 knop.
Fantastiskt Oktoberväder!
-
Kaptenens loggbok 20160814
Efter att på fredagen i princip snubblat över ett skogsrave på vägen hem från Sveriges huvudstad Stockholm så blev det en sen hemkomst. Skamset messade jag Martin och frågade om vi kan skjuta på hämtningen en timme. Morgonen därpå får jag svar att det går hur bra som helst.
Dagen därpå får jag med mig Lindas kompis Sanna som vill ha skjuts hem till Årsta vilken förstås gör mig ännu senare, men det är ju trots allt ingen som helst brådska, havet kommer troligen inte dunsta bort under tiden jag “förlorar” genom att köra hem trötta skogsravare.
Hämtar Martin och vi går på systemet för att köpa landstigningswhiskey och Willys för att införskaffa konserver, godis och annan dryck. Sen raka vägen hem till mig för att hämta packning och lite grejer ur kylen.
Nu är klockan 13:10 och vi har äntligen nått båten.
Glömmer förstås en kasse med matvaror i hallen hemma och får ila hem och hämta, sen kastar vi loss omedelbart och puttrar framåt.
Martin styr medans jag riggar upp det segel jag lånat av grannen som jag varken vet hur det ser ut eller vad för storlek det har. Men det passar åtminstone på rullsystemet men snabbt därpå presenterar sig ett problem med att ha ett för kort segel på detta rullsystem.
När jag försöker rulla in det så rullar fallet med sig runt förstaget och fastnar.
Ner med skiten, tänk om, gör annorlunda och förhoppningsvis rätt.
Sätter dubbla fall på rullsystemet med förhoppningen att två tampar där uppe stoppar upp upplindningen lite så man kan rulla in och ut med bara lite besvär.
Eureka! Det fungerade. Fallen snurrar fortfarande in sig lite men till en mindre grad så rullfunktionen bibehålls och jag får runt hela seglet efter lite om och men.
Några minuter senare är vi utanför björnö och det blåser på i kanske 7-9m/s och går några svall på vågorna ute på Nämdöfjärden. Vi ser segelbåtar på läns och slör som tuffar på i förväntansfull fart.
Nu åker trasorna upp!
Med tanke på det mindre, och för båten feldesignade, seglet förväntar jag mig att vi kanske kan maxa 5 knop idag, men usch va fel jag har!
Efter att fått upp båda seglen och kommit ut från de sista öarna hittar äntligen vinden våra segel och accelererar båten upp till 5.5 knop. Vansinnig, förbluffande, och hårblåsande hastighet.Martin ramlar rakt bakåt och jag själv lyckas hålla mig upprätt med hjälp av ratten som jag krampaktigt håller med mina båda händer.
Nu är vi iväg!
Det “lilla” förseglet gör ett utmärkt jobb och jag upptäcker nu Gransegel-loggan i fram på det.
Wow! Ett riktigt hantverkssegel av en anrik svensk gammal segelmakare, inte undra på att vi nu nästan planar på Nämdöfjärden i strax under 6 knop.
I takt med att öarna akter om oss smälter samman med fastland bakom dom när vi rör oss mot Nämdö dör också vinden som gjorde oss så glada när den fyllde våra segel.
Vind dirigeras ofta om när den kommer nära land och följer kusten. Vilket blir uppenbart när man kommer bort från land och vinden dör.
Nu glider vi framåt mellan 4-5 knop vilket är lika behagligt som det är acceptabelt.
Tävlar med en familjebåt som har både en större båt och jolle i vattnet bakom aktern. Kan bli en spännande regatta!
Direkt när vi startat igång denna tävling utan deras vetskap är det tydligt att vi väljer att gå på två olika sidor av en större ö. Vi går en lite längre rutt med förhoppningen att den har bättre vindar, dom går mellan två öar som jag anser vara lite för tighta för att slippa kryssa, i lä.
Nu önskar jag att kunna berätta hur mycket bättre vårt beslut var… Men det kan jag ej. Dom fullkomligt krossade oss med bättre seglingstaktik och vi ligger långt efter.
Nu finns iaf chansen att ta in så mycket som möjligt då vi har ett bättre avstånd till Nämdö som effektivt stoppar all vind där andra båten är på väg. Och visst, vi har lite mer fart där vi kör men det räcker inte alls och vi erkänner oss besegrade.
Grattis slumpmässigt utvalda omedvetna tävlingsseglare. Nästa gång tar vi samma väg så får vi se vem som är den mer kompetenta seglaren!
Nu hägrar Braka långt framför fören på båten och det ligger inte en enda båt på det område som jag tänkt mig att vi skulle ligga på under natten.
Tilläggningen går enligt plan och vi ligger riktigt fint i en naturlig vik på Brakas norra sida.
Äter mat, tar en promenad på Braka där vi myntar uttryck som “Skärgårdsparkour” och “Skärgårdsjenga”, varsågod mänskligheten!
Efter ett par timmars prat om samhället, universum och allmänt skitsnack somnar vi till lite skön Shpongle i högtalarna.
Några timmar senare vaknar jag av oroväckande hög ljudnivå från båtens rigg som får mig att misstänka att vinden har vänt och försöker nu spola oss iland på Braka.
Ut och kolla förtöjningarna!
Vinden kommer rakt från styrbord, på babord är det grunt och en bergsvägg så dit vill vi absolut inte. Tar mig iland och monterar ett spring på styrbord sida med förhoppningen att vi slipper överge fartyg i panik när bergsväggen slagit hål på skrovet och det sprutar in vatten likt en gardena-spridare.
En dryg timme senare börjar kölen få bottenkänning och det hjälper inte längre att spänna upp ankarlinan, vinden snett bakifrån är så stark att ankaret bara glider. Får snabbt liv i Martin och berättar att vi måste kasta loss och försöka ta oss ut, omedelbart. Han är snabbt på fötter, hoppas iland och kastar loss. Drar bort springet från båten och backar/drar i ankarlinan.
Operationen är lyckat och vi åker till närmsta ö med lä för att ligga på svaj istället. En ö nord-öst om Braka vid namn Trätskär ser lovande ut med en vik på sydöstra sidan.
Uppdraget slutfört och vi kan ta det lugnt igen. Äter vegetarisk korv med bröd till brunch och tar det lugnt ett par timmar tills det är dags att segla hemåt.
Hemresa går även den som tänkt. Väldigt lugnt idag på Nämdöfjärden då vi var under 3 knop ett tag men hittade senare lite vind som kunde ta oss hem.
Vi närmar oss Klevsfjärden från norra inloppet och där ser jag han.
Ett sälhuvud 20 meter framför båten som tittar rakt på mig. Martin är nere i ruffen och jag säger, “Martin Martin, säl säl säl säl.” Martin tittar upp samtidigt som sälen dyker ner och snabbt börjar vi kasta ut bröd i vattnet, för låt oss vara ärliga.. Vem gillar inte polarbröd?!
Inte sälar iaf.. vi lyckas locka fram ett par fiskmåsar i alla fall vilket inte är hälften så kul som en säl.. då tittar han upp igen! Den här gången 50 meter bakom båten, simmar omkring där istället för vid våra mackor. Antagligen har han redan käkat eller så har han en glutenallergi och håller sig borta från mjölprodukter.
Puttrar igenom det ökända grundstötningssundet, även känt som Säbyvikskanalen, är högvatten nu så jag är förhållandevis lugn även fast alla gånger jag slagit i gör sig påminda i form av en liten klump i halsen.
Jag förstår att detta är lite oklart för er som aldrig åkt med i min båt och hört mig berätta om detta sund. Det sägs ha ett fridjup på 2 meter och min båt sticker 1.8 meter ner i djupet. Det lämnar inte mycket till marginal som ni förstår men det finns ingen annan väg.
Första gången vi åkte igenom här slog vi i enormt hårt i drygt 4 knop, så nu tar jag dom känsliga partierna nära 2 knop med växellådan på neutral samtidigt som jag håller i mig och spänner varje muskel i kroppen.
För att köra på grund är bland det mest otäcka saker man kan göra med en båt.
Men idag gick det bra tack vare den höga vattennivån och vi lägger till utan några komplikationer.
Tack å hej, sälpastej!
-
Cochin 1
Blogg – Cochin
Vi anländer i Cochin med tåg en tidig morgon i februari. Innan vi träffade reseplanerarskojaren i Mumbai kände vi inte till Cochin alls, ingen som nämnt det och ingen som skrivit om det, så när han insisterade att det var det bästa stället i Indien och visade upp bilder på supervackra stränder med medföljande orden. – ”You have to go there, it’s the most beautiful place in India”, så tänker vi ”Åh va bra att vi träffade några godhjärtade typer som ger oss insidertips till Indiens bästa resmål! Lets go!”
Utan en tanke på att dubbelkolla hans storslagna beskrivning betalade vi glatt för resan till goa och cochin. Han skulle sköta allt så vi kunde fokusera på vår semester. Perfekt!Det är under våra veckor i Goa som vi misstänkt att han är full av skit och när vi anlänt i Cochin så får vi det bekräftat.
Nu är dagarna snart slut i Kerala.
Trots att vi inte ville hit och verkligen hatade stället när vi anlänt så har vi försökt hitta våran grej.Första dagen letade vi febrilt efter stranden med tron att det skulle vara våran huvudaktivitet även här.
Efter en utforskande promenad hittade vi ingen strand men en turistkarta där vi lärde oss att stora turistfällan ”Fort Kochi” har strand, och det är bara en båttur bort! Fort tillbaka till hotellet och packa väskan med badkläder och solskyddsfaktor sen fort mot färjeterminalen!
Vi får snabbt vetskapen att det är två olika köer för biljettköp, en för män och en för kvinnor. Sexistisk diskriminering absolut, men vi är inte långsamma med att utnyttja systemet genom att låta Linda köpa båda våra biljetter eftersom tjej-kön är hälften så lång. Jag står bredvid och tittar på.
8 rupinrar (ca 1,2 kr) senare är vi redo att kliva ombord på ”färjan” och kasta loss.Jag säger ”färjan” med citationstecken för att denna båt är ett lik! En stor och platt båt med träbänkar till 40 pers kanske och ståplats till lika många. Finns olika modeller men vi har en plåtbåt som är 10% blåfärg och 90% rost. Kaptenen står längst fram med samma träratt som James Cook seglade förbi här med och i mitten är ett stort hål med staket runt och en 6-cylindrig dieselmotor i med en maskinförare bredvid.
För det är så att kapten, eller styrman?, har bara en ratt och en ringklocka och motorgubben har gasreglage och fram/back-reglage. Så vill kaptenen åka framåt så ringer han kanske tre gånger, har inte avkodat systemet ännu, och maskinisten litar blint och gasar samtidigt som han inte ser framåt eller bakåt alls.Båten går tungt men stabilt genom vattnet i denna stora vik utan mycket vågor. Längst med land ligger stora passagerarkryssare och allehanda fraktfartyg, bredvid dom är det enorma containerområden och lika stora kranar för att lasta på/av fartygen.
Cochin är en av de största hamnstäderna i Indien. Inte till storlek kanske men räknat i hamnaktiviteter.Vi är som vanligt uttittade och man känner sig som en oförtjänt kändis.
Barn och ungdomar stirrar på oss, vuxna och äldre ignorerar oss effektivt. Undra om det är ett öppnare beteende som kommer med den yngre generationen eller om dem med högre ålder förstår att vi är inte märkvärdigare bara för att hyn är ljusare.
Känns också som vi är ensamma strandhängare på båten vilket gör oss lite oroliga, är vi först eller sist på vägen till solbrännarestället eller har jag missförstått kartan?
Måste ju finnas en strand här eller? Varför skickade resebyrågubben oss hit om det ej finns någon strand!?
Närå, den finns ju på kartan, kommer vara fantastiskt!Nu är vi framme på Fort Kochi och alla armbågar sig av framför oss, vi promenerar av sist. Vi möts direkt av en tuktuk-chaufför som erbjuder sig att ta oss runt på sightseeing för 100 rapar per person. Vi som efter 4 veckor här lärt oss att inte ta första bästa erbjudandet utan att tänka oss för sa instinktivt ”Ja” och hoppade in.
Iväg åker vi och de planerade stoppen är diverse museum, kyrkor, affärer och förstås stranden. Stranden som vi packat väska för och har höga förhoppningar om. Nu är vi här för att skåda vad Mumbaiskojaren kallade ”Best beach in India”. Parkeringen är en bit ifrån men på avstånd ser det ut som skit. Efter en kortare promenad i den naturligt utformade labyrinten av sopor når vi äntligen krönet på sandbanken för att få vad vi alltid vetat bekräftat. Mumbaigubben är en skojare av högsta rang!
Stranden är ett skämt, ingen har badat i havet här sen dinosaurerna skrämde ned någon stackars halvblind ökenråtta i plurret!Överfyllda med sorg i hjärtat och ett leende på läpparna går vi och köper glass, frågar taximannen om han vill ha en men avböjer vänligt.
Nästa stopp är en gammal holländsk kyrkogård och jag vill gärna gräva ner mig i en av gravarna men tyvärr är det lås på grinden så jag nöjer mig med ett foto på min önskade grav och sätter mig surt i tuktuken igen.Chaffören visar oss runt här och där tills i slutet när han stannar vid en butik och förklarar att han får bensinbiljetter när han drar in folk här, så gå gärna in men köp inget!
Jag uppskattar hans ärlighet och säger honom det men av lingvistiska problem går inte meddelandet fram vilket irriterar mig. Inte många gånger jag ger komplimanger och när man väl kommer till skott så snackar han fel språk. Bedrövligt! 🙂Det blir ett par sådana stopp och vi köper några smågrejer mot chaufförens tips. Hoppas han fick en del av våra köp men det är tyvärr tveksamt.
Turen är slut, han droppar oss vid ett trevligt kafé och vi betalar med en bra dricks han blir glad och tackar fast samtidigt skakar lite på huvudet. Märkligt.
På caféet lånar vi deras internet som håller den välkända indiska kvalitén för att kolla upp den här strandsituationen. Google informerar oss om flertalet fantastiska stränder inom taxiavstånd från norra ön, en liten färjetur till bort bara. Men nu är klockan för mycket så vi åker dit direkt tidigt imorgon istället.
Tillbaka på hotellet nu och solen har gått ner. Dags för middag och vi finner något på rummet som vi är tvungna att prova.
Room service!Då strandhänget gick åt helvete och ingenting i den här staden lockar avsevärt är naturligtvis room service vårat nya kall.
Då jag vid rena åsynen av telefonen får kalla kårar så försöker jag övertala Linda att sköta telefonsnackandet, det går inte alls och jag lämnas med två val. Ringa eller svälta ihjäl här på rummet inom kort.
Det blir att lyfta luren, motvillig, för att ha det svåraste telefonsamtalet i mitt liv.
Man kan tycka att hotellet bör ha rutiner för roomservice-telefonen. Till exempel: ”När du svarar, säg ’Room service, can I take your order.’ så våra gäster inte förvirrat undrar om dom ringt rätt.
Men det har dom inte här för snubben svarar med ett ord och det är inte engelska. Jag frågar direkt om jag ringt room service och att jag vill beställa mat.
Det blir tyst i luren..
Vill han att jag ska beställa nu eller svimmade han av chocken av en potentiell mat-kund?
Jag blir förvirrad och är lika tyst jag i väntan på att han ska säga att han är redo att ta beställningen.
Millisekundrarna passerar och känns som eoner till vi båda säger något i öronen på varandra.
Aha! Han vill att jag beställer!Problem direkt! Jag vill ju be honom om maträttstips! Stammar fram någonting som han inte förstår och vi är tillbaka på ruta ett..
Jag ger det ett försök till och nu säger han några maträtter. Perfekt, vi tar dom!-”Which one?”, undrar idioten.
-”En kebabtallrik?! Nej, rätterna du precis föreslog förstås! Och två bröd! ”, svarar jag (nästan, jag la till kebabdelen och översatte till svenska med hjälp av artistisk frihet).Nu begriper han ingenting igen och frågar efter mitt rumsnummer.
”208”, svarar jag och undrar hur många förvirrade ”unga” par dom har på hotellet. Verkar rätt tomt på alla rum här.
”I’ll come there.”, säger rösten.
-”Ok, thank you.”, säger jag och lägger på luren för att inse att vi båda sitter i underkläder och rummet ser ut som resten av Indien, rörigt som fan.På med några gamla trasor och kasta in den värsta röran i ett hörn av soffan. Varför det är så viktigt för mig att room service-mannen tycker vi har ett städat rum vet jag inte och kommer kanske aldrig få veta, men så är det!
Nu ringer det på dörren och beställningarna går bättre med menyn att peka på. Nu är det bara att vänta.
Efter dryga halvtimmen kommer maten till rummet, samma man levererar som tog beställningen och nu vill han även ha betalt. Jag trodde det skulle hamna på rumsnotan? Inte här inte!
Rotar fram en 5-hunka ur ryggsäcken på golvet och skickar ut honom.
Tror han eventuellt anar att vi är lätt förståndshandikappade efter allt strul men maten är god. Vi spolar av tallrikarna, ställer ut allt i hallen och antar att grejerna försvinner på något magiskt sätt under natten.Nu ska jag gråta mig till sömns, nästa gång får Linda beställa!
Dag 2
Vi kliver upp och vaknar i omvänd ordning runt 10.
Packar väskorna för en heldag på omsusade Cherai Beach och går ut från hotellet. Tar en bulle (tuktuk) till färjan och tuffar iväg. Inte en enda turist inom synhåll hittills men dom är väl redan på stranden får man anta?
Självklart satt vi på fel båt trots att jag stod i kön med rätt namn och sa vart jag ville så vi får köpa nya biljetter och vänta en kvart till. När båten kommer inser vi att det är inte jättevanligt med turister på denna båtlinje, hur kommer alla till stranden då?
Rätt säker på att de övriga 10 resenärerna är arbetare på något varv på väg till dagens kneg.Vi kommer fram och hittar en lång rad med taxi-tuktuks.
”Aha! Vi är först!”, evigt optimistiskt.Första killen vill ha 480 rubiner för resan på 24 km.
Vi visste att det var långt så detta var väntat men lite dyrare än vi trott. Får ner priset till 450 tills vi inser hur dum-snålt det är att gnälla över enkronor. Snubben ska ju ändå köra oss 45 minuter eller så för 80 kr.
Så nu kommer vi iväg för att se hur staden blir mindre och mindre och skyltarna blir svårare att begripa efter att all engelsk text byts mot inhemsk. Och vi har inte sett till en enda turist hittills.
Känner oss lite utsatta och ensamma här och jag frågar mig själv om det är rasistiskt att tänka så? Känna sig orolig bara för man inte sett några andra européer (läs ljushyad).
I Sverige hade det vart en framsida på Aftonbladet ”Henrik Sedelius, känner sig osäker utan andra vita människor i närheten! Sveriges nya rasistjävel!”Men här är det annorlunda, Indien är ett potentiellt farligt ställe där turister blir kidnappade, rånade eller värre var och varannan dag om man litar på kvällstidningarna. Med andra liknande turister i närheten så finns ju chansen är dom blir utvalda istället för oss.. Taskigt kanske, men hellre dom än oss! 🙂
Så det är nog mer säkerheten att ha någon liknande person i närheten som jag saknar mer än osäkerheten att vara ”ensam” och inget egentligen att göra med hudfärg.
Så Aftonbladet får hitta någon annan att angripa.Efter vad som kändes som en evighet på tuktuk-bänken är vi vid havet och en lång strand.
Vi kan inte se något för vägen och stranden har en mur emellan som man måste bestiga för att komma till ”Keralas bästa strand” som den har kallats.
Väl uppe på muren ser vi vad som vi farat är en lång, smal och jäkligt tråkig strand med en hög stenvall mot muren och hela spektaklet känns konstgjort. Muren är ju självklart konstgjord och stenarna ditlagda, men var det alltid en strand här frågar man sig.
Påminner absolut inte om någon bild jag sett i förväg så man undrar vart vi kommit.Eftersom vi håller på att dö av svält i det här läget går vi norrut på stranden mot en grupp människor där vi antar att det finns något att äta. Här på stranden finns det ungefär 10 stycken européer och 50 indier. Linda blir väldigt uttittad av alla indier så hon tar upp en sjal, kul att behöva klä på sig på stranden..
Också kan ju nämnas att indierna badar oftast med kläder på och framförallt tjejerna som förövrigt är ovanliga att se på stranden.Jag kollar gpsen för att se att vi hamnat rätt, jora här ska det vara. Och lite längre fram finns en restaurang jag läst om.
Ganska snabbt får vi sällskap av en hund på kanske 6 månader som gick med oss tills vi hittade restaurangen. Vi bjöd på vatten som hon drack ur mina händer och sen klättrade över muren och satte oss för ett tröstäta.Vi får i oss en god och dyr lunch på Chilliout café och går tillbaka mot tuktuken som väntar på oss.
Stranden är så pass smal att vattnet slår upp till stenarna och lämnar dåligt med plats för en strandfilt, därav alla solstolsuthyrare här och där. Vi hittar trots allt en liten ruta att lägga vår gröna filt på.
Egentligen är jag enormt förbannad på Mumbaiskojaren igen när jag tänker på att denna stad med omnejd skulle vara så fantastiskt vacker att vi bara måste åka dit. Och idag åkte vi långt till den vackraste stranden för att mötas av denna extremt medelmåttiga strandremsa.
Vi prövar ändå att lägga oss i solen och ta ett dopp för att resan inte ska vara helt i onödan..20 minuter senare sitter vi i tuktuken och ångrar alla dagens beslut. Vi har nu insett att våra sista 5 dagar kommer spenderas på land och att vi kommer inte få mer sol på denna semester. Kul.. Tack jävla Mumbaiskojare!!
Argare än innan påbörjar jag ett långt brev till honom där jag ifrågasätter hans mänsklighet men vågar inte skicka det i rädslan att han avbokar våran flygbiljett till Mumbai eller ställer till det på hotellet.
Men väl hemma i Sverige ska han få veta att han lever!! 🙂 -
Datorn
Nu är det så att jag är en klant.
Inte alltid, men ibland. Tankspridd kallas det.Häromdagen var vi ute på moppen och shoppade, åt gott och kom hem vid 23 eller så. Då står våran tvätt redo på receptionsdisken i två paket av tidningspapper. Dom vill ha betalt direkt för det, 520 räpar, och kan absolut inte sätta det på rumsnotan. Vet inte om dom har rumsnotor faktiskt, är ju ett skithotell så antagligen inte.
Då jag inte har det på mig drar jag upp och hämtar pengar på rummet och tar samtidigt med mig datorn för lite nattsurfning.
När jag tagit tvätten och surfat klart inser jag att vi glömt två kassar under sadeln på moppen med några dassiga klädesplagg.
Men jag kan inte öppna med händerna fulla och måste ställa ifrån mig antingen dator eller tvättpaketet.
Efter en kort funderare blir det det datorn jag ställer längst ner på moppen där man har fötterna, fiskar fram nyckeln och öppnar. Tar de två kassarna och stänger locket.
Men nu har jag händerna fulla igen och Linda står bredvid och försöker skypa, jag undrar om jag kan få lite hjälp men utan respons. Nu bär jag tvätt och nya kläderna i en hand när jag fibblar ur nyckeln, ner i fickan och säger till Linda att jag går upp.Uppe på rummet är det stökigt och sandigt som vanligt så vi städar ett tag, skakar av sängkläderna, duschar och hoppar i säng.
Kanske 30 minuter senare kommer jag på.. datorn… Vart är datorn?
Letar en minut och inser till min förskräckelse att den finns inte här. Jag ställde den på moppen. Lämnade jag den där?! Är jag dum i huvudet?!
Tröja på, ficklampa i hand och ner för att leta!
Men som väntat fick den fötter snabbt. Jag kollar receptionen men all personal är borta och ser ingen dator någonstans.~”Hepp! Skit i den då, var ändå inge bra!”
Dagen efter förklarar jag vad som hänt, men precis som med mobilen så fnissar dom åt mig. Eller med mig då jag själv ser det roliga.
Hotellchefen ska fråga dom som jobbade igår om någon sett den men jag förstår att den är borta för evigt och är helt ok med det.Senare på kvällen pekar chefen på en man jag aldrig sett här förut och säger.
-”That man has your computer”
Whaaaat? Ok då.Snubben är någon form av festarrangör och säger att han hittade den vid 3-snåret.
Hmm, kan vara så att jag vaknade mycket senare än jag trodde när jag var uppe och letade.
Men men. Han har den och ska ha stort kalas här i kväll. ”Communion” är det tydligen. Någon kristen grej som jag inte förstår mig på. Han frågar vad svenskarna har för religion, jag svara ”Kristendom men väldigt sekulärt”, berättar också att jag själv är döpt, konfirmerad och agnostisk men känner inte till Communion.Hur som helst så ska han komma på kvällen med den.
Nu är kvällen här och full fest! Massor med uppklädda kristna Goaner, liveband och stor buffé. Men ingen datorkille vad jag kan se, vill inte tränga mig på så jag scannar området utifrån utan framgång. Beslutar att vänta tills imorgon. Chefen känner han trots allt.
Dagen efter på eftermiddagen får jag datorn av personalen och ger 1000 rupinaler som jag ber honom ge till festarrangörer och hälsa från mig. Tydligen går vi om varandra hela tiden så hoppas han fick pengarna och dom inte hamnade i hotellsnubbens ficka.
Så nu har jag datorn igen och hoppas någon dyker upp med min mobil härnäst!
Jag ska vara försiktigare i framtiden. Rätt var det är så tappar jag bort passet, flygbiljetterna, underkläderna eller något annat viktigt. 🙂
-
Karaokekvällen
Andra dagen under vår vistelse i södra Goa åkte vi förbi ett ställe med namn Firefly. Det som utmärkte stället var deras logga som är rund med olika mönster och en stor eldfluga i mitten samt det mer utmärkande av allt, skylten på gatan som löd ”Karaoke tonite”
Karaoke! Dit ska vi, nu ska jag visa dom här Goanerna hur man sjunger!Vi dyker upp klockan 19:30 och karaoken börjar 20:30. Perfekt, då hinner vi äta innan.
Medans vi äter så kommer karaoke-typerna och riggar upp allt mitt framför oss på dansbanan/scenen.
Provkör högtalare och micar och det låter högt och bra, nu börjar jag tveka, väldigt seriöst det här jämfört med K-karaoke(Odenplan) som är ett kanonställe men absolut inte samma fokus på ljudkvalité som det här.
Snubben tar sen upp en stor krom-mic med stativ. Sån som man ser på en konsert eller musikvideo.
Direkt höjdes nivån 4 snäpp till!Börjar ana att kvalitén på sångarna här är hög nog för att kräva denna utrustning. Den nivån ligger inte jag på, absolut inte!
Klockan är nu 20:40 och mannen med supermiccen presenterar sig och startar upp en låt. Minns inte vilken men jag har hört den förr och det låter så bra att jag får en liten man-crush! Det tog mig en liten stund att acceptera att det var han som sjöng och inte bara lip-syncade.
Sen börjar folk skriva lappar med de låtar dom vill köra samtidigt som första gästen sätter igång.
Självklart lika bra som mannen vid mixerbordet, låt oss kalla honom K, och jag nu landar det på riktigt. Jag är så långt ut på sjön i galen tunna på ett blått skåp att jag inte längre ser land!Det är några enstaka artister som är av ”glad-amatör”-nivå så jag vågar mig fram och skriver ner två låtar som jag ”kan”, kört dom förut i alla fall. ”Creep” av ”Radiohead” och ”Easy” med ”Faith no more”
Hoppas han tar Easy först för den är avsevärt lättare.
Tog några minuter sen säger han i micen ”Next up is Hieinreik and he’ll be singing Creep by Radiohead.”
Fan! Tänker jag och går fram och tar micen, vi gäster kör på vanlig trådlös mic, sen börjar spektaklet.Låt mig måla upp en liten bild först.
När vi kom var det ett annat sällskap på 4 personer, nu är det fullt! Vi snackar minst 50 pers.
Aldrig har jag stått framför så många med en mic.Så nu sätter det igång. Jag kan både låt och text men har inte lika bra koll på nerverna. Något som jag också hör på min egna röst.
Jag tar mig igenom bäst jag kan och vill helst försvinna igenom golvet efteråt 🙂Linda säger det var… bra.. Typ.
Tydligen bör man flytta micen från munnen när man tar i. Önskar att jag visste det innan för hon säger att det likasom skar i öronen.. lite…… Faaaaaans skit!
Jag får hämta upp det här på Easy. Då kommer publiken jubla över min fantastiska sångröst och framträdande. Bergis!15 minuter senare kommer K fram och frågar om min låt. Verkar inte som han har den.
Eller så tog han bort den så jag inte ska köra igen. Vem vet?
Jag vet att jag ska flytta micen från munnen nästa gång, det vet jag.Vi sitter kvar ett tag och lyssnar på skönsång och kråksång tills vi tröttnar och kör hem. Lite på örat förstås, så man gör här så kom inte med moralpredikan över alkohol i trafiken.
”When in rome” som dom säger.Moral är lokalt producerat och om man förväntar oss att resten av världen ska ha samma värderingar så bör du köpa en flygbiljett eller åtminstone en bok! 🙂
Samtidigt vet jag att körförmågan försämras och här är ju ett av dom sista ställena man vill vara med i en olycka på.
Onödigt, ja vet. Men ångrar ingenting!
-
Södra Goa
Såja nu sitter vi på tåget från Pernem till Margaon i södra Goa.
Det kom bara 30 minuter för sent vilket är ovanligt tidigt enligt argentinaren på perrongen. Har har väntat 2-3 timmar innan på indiska tåg. Blir väl så när det springer kossor, barn och hundar på rälsen hela tiden.
Väldigt spartanskt inrett med enkla galonbäddar och öppningsbara fönster med galler så man inte hoppar ut.
Ingen wi-fi vilket förstås är helt oacceptabelt! Vad är det för vildar som åker på dessa tåg utan internetuppkoppling.Argentinaren berättade att man kan sätta sig vart som helst så vi hängde på honom och hans tjej och satte oss med dom.
Tågresan är ändå bara 2 timmar lång efter 80 km resa.Förhoppningsvis kommer någon kolla våran biljett som vi betalade dyrt för på en liten resebyrå i Arambol. Vi kunde tydligen köpt biljetterna på plats för en spottstyver. Vi är lurade i vanlig ordning!
Efter vad som kändes 20 minuter är vi framme. Tackar argentinaren och går åt olika håll, dom skulle trots allt vänta 3 timmar på deras nya tåg.
Ut från stationen möts vi som vanligt av 10 taxichaffisar. Vi tar första gubben som vill ha 350 röponarer att köra den här halvmilen.Genom taxirutorna är det uppenbart att södra Goa skiljer sig från norra.
Känns renare och samtidigt fattigare.
Stränderna är tommare på turister, försäljare och bar/restauranger.
Att det skulle vara lugnare och tommare var vi förberedda på men det är inte förens nu det blev verklighet.
Känns trist efter två veckor på Arambols ganska höga tempo med folk överallt och restauranger, barer och musik nästan dygnet runt.Efter en tur på kanske 20 minuter så är vi framme vid hotel Furtados (låter som en spansk snabbmatskedja).
Det är ingen vacker syn
tagen ur Wings katalog direkt.Låt mig klargöra. Vi vet inte vart vi ska bo alls.. Det är researrangören i Mumbai som bokade in oss på Arambol och nu på detta ställe och allt vi fick är ett namn och adress.
Så nu när vi anlänt så går det upp för oss att detta måste vara ett av de absolut billigaste stället som finns här vid stranden.
Det ser lite ut som en arbetsplats med sopor här och där men inget har byggts här sen Gandhi kom tillbaka från Sydafrika.
Personalen är lika hjälpsam och serviceinriktad som simfötter gjorda av bly. Restaurang och lobby sitter ihop med en stor servering som kunde varit schysst om det inte var så slitet och fullt med flugor. Direkt enas vi om att inte äta här någonsin.Rummet är lyckligtvis ok. Rymligt med en stor säng så hård att man kan använda den som skärbräda om så behövs, ett badrum med riktigt varmvatten i duschen vilket är en lyx vi inte sett till sen vi var hemma, och en takfläkt med olika hastigheter. Maffigt!!
Ingen A/C dock för det skulle väl kosta 4 kr extra eller så.Vi har under tiden i Goa insett att resegubben i Mumbai absolut inte har våra intressen lika nära hjärtat som betalningen vi gjorde.
När vi satt där och diskuterade så lät det inte helt fel, efter lite förhandling så hade vi ett pris som enligt mina beräkningar inte var helt tokig.
Men han sa saker som att det var helt galet fullbokat överallt och bokar vi inte nu direkt så kan det bli väldigt svårt att få boende i Goa på plats.
Det är högsäsong och knökfullt nu.Men på plats i Arambol var det tydligt, och arbetande på plats instämde, att det är väldigt lite folk i år.
Så antingen visste han inte om det var fullbokat eller ej. Eller så var det enbart snack för att skrämma upp oss lite så vi anlitade honom.
Jag är säker på att det var båda dom skälen.
Även så att priserna vi ser här nere är avsevärt lägre än de han sålde oss. Vi har bett om en normalresa, betalat för en lyxresa och fått en budgetresa.Att han levererar någonting alls är lyckosamt eftersom han lika gärna kunde struntat i alltihop och skrattat hela vägen till banken så fort vi hoppade på bussen och lämnade Mumbai.
Men det gjorde han inte vilket visar på att han kanske inte är så lömsk som vi fått för oss.Men nu är vi här och det finns annat att göra än att gnälla.
Vi har hyrt moppe igen och åkt omkring en del redan, med moppen mellan benen har vi nära till två större turistorter med shopping, mat och allehanda aktiviteter så vi slipper hänga på hotellet.På återseende!
-
Massagekryddor
Södra Goa passar oss bra nu.
Vi rör oss fritt i hela landskapet på moppen med pilot Sedelius utan problem.
Vi har hunnit med en del sightseeing hit och dit och vi hittar runt utan karta till dom närliggande ställen som om vi bott här flera decennium.Direkt på morgonen skulle jag på ayurveda-massage tidigt på morgonen. Redan klockan 11:00. Det blir tufft!
Vet ingenting om det förutom att Linda gjorde samma och beskrev den som en timmes tuttmassage.
Det ska tydligen vara olja och många stora rörelser överallt, han var till och med inne i håret och geggade.
Jag var lätt nervös men hoppas att snubben vet vad han gör. Lyckligtvis har jag inte mycket till tuttar för han att förvirra sig på.
Jag hade även en liten förhoppning att det var en tjej som jobbade idag vilket av någon anledning känns bättre, men tyvärr. Samma man som igår.. Jaja kör på, gör ditt värsta!Han sätter igång och knådar och grejar och jag funderar på varför jag föredrar en kvinna för jobbet.
En del är för att en massage är lätt intim och jag föredrar intima stunder med personer av det motsatta könet.
Sen har jag svårt att slappna när jag har en herre hängandes över mig och smeker min kropp med sina händer.
Det kanske bara är jag?Men jag ligger kvar och är beredd att säga till om det blir för mycket.
Vilket det i slutet nästan blir när han börjar gegga runt i ansiktet till ingen funktion men jag sa ingenting och genomled.
Sen var det inte bara illa, benen gjorde han bra och kunde ha stannat där hela timmen.Men nu är det slut, jag betalar, tackar för mig, går ut och känner mig lätt utnyttjad.
Kortfattat recenserar jag Ayurveda-massagen som: ”Gillar man att bli smekt av en man så är det ju bra!”Efter massage och frukost gasade vi runt 2 mil till ”Sahakari Spice farm” för en guidad tur runt deras plantage.
Det började med en förvånansvärt god buffé och sen startade turen.
Vi blev hopsatta med två brittiska kvinnor som jag tror var tillsammans.
Den ena såg ut som en brittisk Ellen DeGeneres och pratade lika snabbt och mycket som henne. Den andra britten höll sig upprätt med käpp, var svartklädd med tribaltatueringar väldigt lika min egna och jämnlång med mig.
Trevliga och blev mer och mer chockad över allt vi fick förklarat av guiden som Ellen snabbt döpte till ”Lilly” när hon inte kunde uttala hennes riktiga namn.Till exempel när vi fick se bananer på sin växt och fick lärdomen att banan är ett gräs!
Vem visste det?! Inte Ellen iallafall för hon var på väg att få en hjärnaneurysm av chocken hon gled in i efter vetskapen om banangräset.Sen såg vi kanel, vanilj, kardemumma, muskotnöt, piripiri och dagens mest chockerande frukt, Ananas! Den växer längst upp i en Aloo Vera-liknande buske och det blir en ananas per buske och år. Här hade jag trott dom växte på en stor buske eller något.
Lustigt hur lite vi vet om det som vi bara slänger ner i korgen på Ica och sen kastar hälften.När turen är slut får vi varsin lokalproducerad feni och en liten påse med olika kryddor från plantagen vi precis såg.
Vi passar även på att köpa några andra kryddor att ta med hem.
Sen moppar vi hem igen och avslutar dagen på närmsta strandhaket.God natt, kryddkatt!
-
Vi är fel!
Hej bloggosfären.
Igår hade vi våran första kväll på Benaulim beach.
Eftersom hotellrestaurangen är sågad online och full med flugor så väljer vi att äta på annan ort och drar ned på stranden. Det finns alla tänkbara ställen på stranden här med, skillnaden är att denna strand är flera mil lång och haken är längre emellan.
Vi promenerar norrut tills vi ser något som ser attraktivt ut och fastnar för ”c’rouqe” eller något sådant.Äter och tjuvlyssnat på dom andra gästerna tills vi inser att vi är omringade av svenskar. Svenska pensionärer.
Avslutar middagen och går hemåt, stannar på nästa ställe som är tomt sånär på ett par, pensionärer förstås.
Lugna södra Goa är nog vad pensionärerna väljer. Och vi då! 🙂
Sittandes där och tittandes på vågorna inser vi att det kan knappt bli mer annorlunda än här.
Allt vi gör är fel!
Vi äter på fel sätt. Får alltid be om tallrikar för normen är att ta direkt ur skålarna med ditt naanbröd och äta.
Vi larvar oss med tallrikar och bestick. Helt fel!!Sen bajsar vi fel också. Enda anledningen att det finns toastolar är för att vi ska våga oss hit. Indierna kör fortfarande hål i golvet vilket jag förstått egentligen är bättre. Ställningen man har när man hukar sig över hålet är enligt utsago optimal för tarmtömning. Tyvärr har jag inte prövat hålet ännu, återkommer med en recension när jag har.
Sen har vi på alla våra boenden fått be om toapapper för det är inte standard. Vattenslang bredvid toaletten är vad som erbjuds, lyft på skinkan, spruta rent och gå där ifrån.
Tänker man på det så är det ju mycket fräschare än att enbart torka med ett torrt papper.Om jag av någon märklig anledning fick en liten klick avföring i ansiktet så är det optimala för att få bort det inte ett torrt papper.
Vatten är en grundkomponent för att få bort det, gärna tvål också. Och i fallet med avföringen i fejset så vill jag inte tvätta en eller två gånger, nej snarare ett 30 minuterspass.
Men i arslet är man heeeelt nöjd med att torka en handfull gånger med lite torrt papper. Hur kommer det dig?Hemma på Lillstugavägen blir det en vattenslang bredvid toan i framtiden. OCH papper. Det bästa av två världar!
Sen har det visar sig att vi sover fel också. Jag trodde efter 33 år att jag åtminstone lärt mig sova? Men nej! Feeeel!
Ett lakan som täcke är allt som behövs tydligen. På nya hotellet fanns det enbart ett lakan ovanpå madrassen och inget att använda som täcke, så jag drog ner till lobbyn bland alla flugor och bad vänligt efter filtar.
Mannen förklarar att vi fått ett lakan och att det räcker.
-”In Goa we don’t have blankets.” Svarar idioten.Jag tvekar och insisterar om något att dra över oss och han går med på att ge oss ett till lakan. Men bara ett! Vi har redan fått för mycket.
Tillbaka på rummet visar jag stolt upp mitt jaktbyte och efter en närmare inspektion av Linda visar det sig att jag fångat en bordsduk som luktar rök… Tack tack hotellpersonal.Jag misstänker att indierna sover på lämplig madrass fullt påklädda. Konceptet ”täcke” har vi i de kallare länderna för att det behövs. Så är det inte här.
Så igen, FELFELFEL!Vi kör bil/mc fel också, tillåme på fel sida av vägen. Här gör dom som dom vill och tutar samtidigt, finns det plats för en bil så kör man där med en bil. Gärna skitfort också!
Vi såg faktiskt en körskolebil på gatorna en dag och blev extremt förvånade. Har dom bilskola måste dom ju ha körkort också?
Det kan inte vara en svår uppkörning. Det är ju bara gå ut och kolla grillen fram efter körningen. Är det färre än 2 skolbarn och 4 hundar så är det godkänt.Sen handlar vi ju helt fel!
Indierna vet inte alls hur en prislapp fungerar. Skulle dom se en så 4-dubblar dom siffran, lägger till en nolla och kallar det mellandagsrea.
Dom är helt hänsynslösa! Finns inget som kallas ärlighet när det kommer till affärer här!
Som ett slags kapitalistiskt experiment utan riktlinjer.Sen är dom ju rasister också. Ska något köpas så görs det på helt olika sett beroende på hudfärg.
En liter apelsinjuice för indiern är kanske 20 räppels och för mig i kön efter indiern så blev det helt plötsligt inflation och priset ligger nu på 150 råpiner. Fnys!!Så väldigt annorlunda. Eventuellt kan Afrika vara ännu värre. Får ta det nästa gång. 🙂
Jag har en ny slogan för indisk turism.
”India. As close to Africa you can get without actually going to Africa.”Godnatt på er era gamla galoscher!
”Herman Ulltin™” -
Demoner
Jaha god dag. Nu är det säkert dag 9000 av semestern eller 15 eller nått.
Spelar ändå ingen roll.Som den erkända författaren jag är så kan det verka som orden kommer naturligt.
Men så är det inte alls.Jag får dagligen slåss mot mig själv att sätta mig att skriva. Det har blivit en utmaning nu att lägga upp ett inlägg om dagen, får se hur länge jag klarar av det.
Min största oro just nu är att komma hem där det finns oändligt med distraktioner som lurar mig iväg från tangentbordet.
Jag vill gärna fortsätta skriva, vet inte om vad och jag vet inte vilken målgrupp läsaren tillhör men det spelar ingen roll.Jag skriver för att det är kul att skriva.
Eller kanske för att det är kul att ha skrivit? Medans jag skriver är det svårt, jag är som besatt och har ett internt krig med demonen som vill styra om skeppet.Jag försöker skriva och demonen säger ”Nej det där är för svårt. Jag vill vila. Det finns ingen som bryr sig om dina tankar. Lägg ner!”
Nu förstår jag självklart att det inte finns någon demon men det är ett passande sätt att beskriva det på.
Demonen är snarare min undermedvetna del av hjärnan som säger ”Nej!” och min medvetna del som gör vad den kan för att ignorera demonen.
Känns som om man alltid har olika önskemål och planer som bråkar med varandra om styrmanstjänsten.Det är samma med alla aktiviteter som man vet är bra men jobbiga.
Hur många har inte köpt ett gymmedlemskap och sen under ett par månader försökt tvingat sig själv att gå dit men det är alltid lika svårt.
Man vet att det är bra för min kropp både i långa loppet och kortsiktigt men det är ändå en konflikt. Din kropp säger ”Nej, jag är trött, vill inte idag.”
Ibland kan man tvinga kroppen om man har tillräckligt med motivation men vanligast är att man resonerar sig fram till att slippa.
”Jag har ju vart förkyld nyligen, är nog bra att hoppa träningen en dag eller två.”
”Jag var ju så duktig att träna i förrgår, kan behöva en vilodag.”
Tack för tipset kroppen.Vi är väldigt duktiga på att resonera fram till vad kroppen vill ha. Även om det är ologiskt och rent av korkat.
Samma sak med allt man Vill göra som
kroppen inte omgående behöver. Det blir konflikt.
Och att jobba på den konflikten är samma som att jobba på din viljestyrka.Utan viljestyrka är man en slav till sin kropps galna idéer, och att ta kommando är svårt. Tar säkert en livstid att bemästra.
Samtidigt är det eventuellt det viktigaste vi har.
Viljestyrka att säga nej till begär och idéer som kroppen kommer med är det som gör oss till människor.
Tror inte en hungrig tiger ser en liten hjälplös ap-unge och tänker ”Näää, stackarn behöver ju hjälp. Jag kan äta något annat senare.”
Nej det blir blodbad och inte en tanke ges till den lille apan någonsin av tigern.Vi är så stolta över våran moral och civiliserade beteende. Men det existerar bara när man har sina grundläggande behov mötta.
Därför de fattigare länderna också är farligare. Stöld är vardagsmat och att lura folk på sina resurser är ännu vanligare.
Nu avslutar jag detta svammel.
Ta det för vad ni vill och rätta mig om jag har fel fakta. Utmana mig om jag har fel åsikt.Sov gott, vinstlott!