Cochin 1

Blogg – Cochin

Vi anländer i Cochin med tåg en tidig morgon i februari. Innan vi träffade reseplanerarskojaren i Mumbai kände vi inte till Cochin alls, ingen som nämnt det och ingen som skrivit om det, så när han insisterade att det var det bästa stället i Indien och visade upp bilder på supervackra stränder med medföljande orden. – ”You have to go there, it’s the most beautiful place in India”, så tänker vi ”Åh va bra att vi träffade några godhjärtade typer som ger oss insidertips till Indiens bästa resmål! Lets go!”
Utan en tanke på att dubbelkolla hans storslagna beskrivning betalade vi glatt för resan till goa och cochin. Han skulle sköta allt så vi kunde fokusera på vår semester. Perfekt!

Det är under våra veckor i Goa som vi misstänkt att han är full av skit och när vi anlänt i Cochin så får vi det bekräftat.

Nu är dagarna snart slut i Kerala.
Trots att vi inte ville hit och verkligen hatade stället när vi anlänt så har vi försökt hitta våran grej.

Första dagen letade vi febrilt efter stranden med tron att det skulle vara våran huvudaktivitet även här.
Efter en utforskande promenad hittade vi ingen strand men en turistkarta där vi lärde oss att stora turistfällan ”Fort Kochi” har strand, och det är bara en båttur bort! Fort tillbaka till hotellet och packa väskan med badkläder och solskyddsfaktor sen fort mot färjeterminalen!
Vi får snabbt vetskapen att det är två olika köer för biljettköp, en för män och en för kvinnor. Sexistisk diskriminering absolut, men vi är inte långsamma med att utnyttja systemet genom att låta Linda köpa båda våra biljetter eftersom tjej-kön är hälften så lång. Jag står bredvid och tittar på.
8 rupinrar (ca 1,2 kr) senare är vi redo att kliva ombord på ”färjan” och kasta loss.

Jag säger ”färjan” med citationstecken för att denna båt är ett lik! En stor och platt båt med träbänkar till 40 pers kanske och ståplats till lika många. Finns olika modeller men vi har en plåtbåt som är 10% blåfärg och 90% rost. Kaptenen står längst fram med samma träratt som James Cook seglade förbi här med och i mitten är ett stort hål med staket runt och en 6-cylindrig dieselmotor i med en maskinförare bredvid.
För det är så att kapten, eller styrman?, har bara en ratt och en ringklocka och motorgubben har gasreglage och fram/back-reglage. Så vill kaptenen åka framåt så ringer han kanske tre gånger, har inte avkodat systemet ännu, och maskinisten litar blint och gasar samtidigt som han inte ser framåt eller bakåt alls.

Båten går tungt men stabilt genom vattnet i denna stora vik utan mycket vågor. Längst med land ligger stora passagerarkryssare och allehanda fraktfartyg, bredvid dom är det enorma containerområden och lika stora kranar för att lasta på/av fartygen.
Cochin är en av de största hamnstäderna i Indien. Inte till storlek kanske men räknat i hamnaktiviteter.

Vi är som vanligt uttittade och man känner sig som en oförtjänt kändis.
Barn och ungdomar stirrar på oss, vuxna och äldre ignorerar oss effektivt. Undra om det är ett öppnare beteende som kommer med den yngre generationen eller om dem med högre ålder förstår att vi är inte märkvärdigare bara för att hyn är ljusare.
Känns också som vi är ensamma strandhängare på båten vilket gör oss lite oroliga, är vi först eller sist på vägen till solbrännarestället eller har jag missförstått kartan?
Måste ju finnas en strand här eller? Varför skickade resebyrågubben oss hit om det ej finns någon strand!?
Närå, den finns ju på kartan, kommer vara fantastiskt!

Nu är vi framme på Fort Kochi och alla armbågar sig av framför oss, vi promenerar av sist. Vi möts direkt av en tuktuk-chaufför som erbjuder sig att ta oss runt på sightseeing för 100 rapar per person. Vi som efter 4 veckor här lärt oss att inte ta första bästa erbjudandet utan att tänka oss för sa instinktivt ”Ja” och hoppade in.
Iväg åker vi och de planerade stoppen är diverse museum, kyrkor, affärer och förstås stranden. Stranden som vi packat väska för och har höga förhoppningar om. Nu är vi här för att skåda vad Mumbaiskojaren kallade ”Best beach in India”. Parkeringen är en bit ifrån men på avstånd ser det ut som skit. Efter en kortare promenad i den naturligt utformade labyrinten av sopor når vi äntligen krönet på sandbanken för att få vad vi alltid vetat bekräftat. Mumbaigubben är en skojare av högsta rang!
Stranden är ett skämt, ingen har badat i havet här sen dinosaurerna skrämde ned någon stackars halvblind ökenråtta i plurret!

Överfyllda med sorg i hjärtat och ett leende på läpparna går vi och köper glass, frågar taximannen om han vill ha en men avböjer vänligt.
Nästa stopp är en gammal holländsk kyrkogård och jag vill gärna gräva ner mig i en av gravarna men tyvärr är det lås på grinden så jag nöjer mig med ett foto på min önskade grav och sätter mig surt i tuktuken igen.

Chaffören visar oss runt här och där tills i slutet när han stannar vid en butik och förklarar att han får bensinbiljetter när han drar in folk här, så gå gärna in men köp inget!
Jag uppskattar hans ärlighet och säger honom det men av lingvistiska problem går inte meddelandet fram vilket irriterar mig. Inte många gånger jag ger komplimanger och när man väl kommer till skott så snackar han fel språk. Bedrövligt! 🙂

Det blir ett par sådana stopp och vi köper några smågrejer mot chaufförens tips. Hoppas han fick en del av våra köp men det är tyvärr tveksamt.

Turen är slut, han droppar oss vid ett trevligt kafé och vi betalar med en bra dricks han blir glad och tackar fast samtidigt skakar lite på huvudet. Märkligt.

På caféet lånar vi deras internet som håller den välkända indiska kvalitén för att kolla upp den här strandsituationen. Google informerar oss om flertalet fantastiska stränder inom taxiavstånd från norra ön, en liten färjetur till bort bara. Men nu är klockan för mycket så vi åker dit direkt tidigt imorgon istället.

Tillbaka på hotellet nu och solen har gått ner. Dags för middag och vi finner något på rummet som vi är tvungna att prova.
Room service!

Då strandhänget gick åt helvete och ingenting i den här staden lockar avsevärt är naturligtvis room service vårat nya kall.

Då jag vid rena åsynen av telefonen får kalla kårar så försöker jag övertala Linda att sköta telefonsnackandet, det går inte alls och jag lämnas med två val. Ringa eller svälta ihjäl här på rummet inom kort.
Det blir att lyfta luren, motvillig, för att ha det svåraste telefonsamtalet i mitt liv.
Man kan tycka att hotellet bör ha rutiner för roomservice-telefonen. Till exempel: ”När du svarar, säg ’Room service, can I take your order.’ så våra gäster inte förvirrat undrar om dom ringt rätt.
Men det har dom inte här för snubben svarar med ett ord och det är inte engelska. Jag frågar direkt om jag ringt room service och att jag vill beställa mat.
Det blir tyst i luren..
Vill han att jag ska beställa nu eller svimmade han av chocken av en potentiell mat-kund?
Jag blir förvirrad och är lika tyst jag i väntan på att han ska säga att han är redo att ta beställningen.
Millisekundrarna passerar och känns som eoner till vi båda säger något i öronen på varandra.
Aha! Han vill att jag beställer!

Problem direkt! Jag vill ju be honom om maträttstips! Stammar fram någonting som han inte förstår och vi är tillbaka på ruta ett..
Jag ger det ett försök till och nu säger han några maträtter. Perfekt,  vi tar dom!

-”Which one?”, undrar idioten.
-”En kebabtallrik?! Nej, rätterna du precis föreslog förstås! Och två bröd! ”, svarar jag (nästan, jag la till kebabdelen och översatte till svenska med hjälp av artistisk frihet).

Nu begriper han ingenting igen och frågar efter mitt rumsnummer.
”208”, svarar jag och undrar hur många förvirrade ”unga” par dom har på hotellet. Verkar rätt tomt på alla rum här.
”I’ll come there.”, säger rösten.
-”Ok, thank you.”, säger jag och lägger på luren för att inse att vi båda sitter i underkläder och rummet ser ut som resten av Indien, rörigt som fan.

På med några gamla trasor och kasta in den värsta röran i ett hörn av soffan. Varför det är så viktigt för mig att room service-mannen tycker vi har ett städat rum vet jag inte och kommer kanske aldrig få veta, men så är det!

Nu ringer det på dörren och beställningarna går bättre med menyn att peka på. Nu är det bara att vänta.

Efter dryga halvtimmen kommer maten till rummet, samma man levererar som tog beställningen och nu vill han även ha betalt. Jag trodde det skulle hamna på rumsnotan? Inte här inte!
Rotar fram en 5-hunka ur ryggsäcken på golvet och skickar ut honom.
Tror han eventuellt anar att vi är lätt förståndshandikappade efter allt strul men maten är god. Vi spolar av tallrikarna, ställer ut allt i hallen och antar att grejerna försvinner på något magiskt sätt under natten.

Nu ska jag gråta mig till sömns, nästa gång får Linda beställa!

Dag 2
Vi kliver upp och vaknar i omvänd ordning runt 10.
Packar väskorna för en heldag på omsusade Cherai Beach och går ut från hotellet. Tar en bulle (tuktuk) till färjan och tuffar iväg. Inte en enda turist inom synhåll hittills men dom är väl redan på stranden får man anta?
Självklart satt vi på fel båt trots att jag stod i kön med rätt namn och sa vart jag ville så vi får köpa nya biljetter och vänta en kvart till. När båten kommer inser vi att det är inte jättevanligt med turister på denna båtlinje, hur kommer alla till stranden då?
Rätt säker på att de övriga 10 resenärerna är arbetare på något varv på väg till dagens kneg.

Vi kommer fram och hittar en lång rad med taxi-tuktuks.
”Aha! Vi är först!”, evigt optimistiskt.

Första killen vill ha 480 rubiner för resan på 24 km.
Vi visste att det var långt så detta var väntat men lite dyrare än vi trott. Får ner priset till 450 tills vi inser hur dum-snålt det är att gnälla över enkronor. Snubben ska ju ändå köra oss 45 minuter eller så för 80 kr.
Så nu kommer vi iväg för att se hur staden blir mindre och mindre och skyltarna blir svårare att begripa efter att all engelsk text byts mot inhemsk. Och vi har inte sett till en enda turist hittills.
Känner oss lite utsatta och ensamma här och jag frågar mig själv om det är rasistiskt att tänka så? Känna sig orolig bara för man inte sett några andra européer (läs ljushyad).
I Sverige hade det vart en framsida på Aftonbladet ”Henrik Sedelius, känner sig osäker utan andra vita människor i närheten! Sveriges nya rasistjävel!”

Men här är det annorlunda, Indien är ett potentiellt farligt ställe där turister blir kidnappade, rånade eller värre var och varannan dag om man litar på kvällstidningarna. Med andra liknande turister i närheten så finns ju chansen är dom blir utvalda istället för oss.. Taskigt kanske, men hellre dom än oss! 🙂

Så det är nog mer säkerheten att ha någon liknande person i närheten som jag saknar mer än osäkerheten att vara ”ensam” och inget egentligen att göra med hudfärg.
Så Aftonbladet får hitta någon annan att angripa.

Efter vad som kändes som en evighet på tuktuk-bänken är vi vid havet och en lång strand.
Vi kan inte se något för vägen och stranden har en mur emellan som man måste bestiga för att komma till ”Keralas bästa strand” som den har kallats.
Väl uppe på muren ser vi vad som vi farat är en lång, smal och jäkligt tråkig strand med en hög stenvall mot muren och hela spektaklet känns konstgjort. Muren är ju självklart konstgjord och stenarna ditlagda, men var det alltid en strand här frågar man sig.
Påminner absolut inte om någon bild jag sett i förväg så man undrar vart vi kommit.

Eftersom vi håller på att dö av svält i det här läget går vi norrut på stranden mot en grupp människor där vi antar att det finns något att äta. Här på stranden finns det ungefär 10 stycken européer och 50 indier. Linda blir väldigt uttittad av alla indier så hon tar upp en sjal, kul att behöva klä på sig på stranden..
Också kan ju nämnas att indierna badar oftast med kläder på och framförallt tjejerna som förövrigt är ovanliga att se på stranden.

Jag kollar gpsen för att se att vi hamnat rätt, jora här ska det vara. Och lite längre fram finns en restaurang jag läst om.
Ganska snabbt får vi sällskap av en hund på kanske 6 månader som gick med oss tills vi hittade restaurangen. Vi bjöd på vatten som hon drack ur mina händer och sen klättrade över muren och satte oss för ett tröstäta.

Vi får i oss en god och dyr lunch på Chilliout café och går tillbaka mot tuktuken som väntar på oss.
Stranden är så pass smal att vattnet slår upp till stenarna och lämnar dåligt med plats för en strandfilt, därav alla solstolsuthyrare här och där. Vi hittar trots allt en liten ruta att lägga vår gröna filt på.
Egentligen är jag enormt förbannad på Mumbaiskojaren igen när jag tänker på att denna stad med omnejd skulle vara så fantastiskt vacker att vi bara måste åka dit. Och idag åkte vi långt till den vackraste stranden för att mötas av denna extremt medelmåttiga strandremsa.
Vi prövar ändå att lägga oss i solen och ta ett dopp för att resan inte ska vara helt i onödan..

20 minuter senare sitter vi i tuktuken och ångrar alla dagens beslut. Vi har nu insett att våra sista 5 dagar kommer spenderas på land och att vi kommer inte få mer sol på denna semester. Kul.. Tack jävla Mumbaiskojare!!

Argare än innan påbörjar jag ett långt brev till honom där jag ifrågasätter hans mänsklighet men vågar inte skicka det i rädslan att han avbokar våran flygbiljett till Mumbai eller ställer till det på hotellet.
Men väl hemma i Sverige ska han få veta att han lever!! 🙂