Blogg

Vi studsar runt i dubbelsängen på bussen i takt med Indiens vägunderlag.
Andremannen på bussen skriker något i stil med ”halla hulla bubblibli tralleri krokstikrig” och Linda vaknar till och säger -”Åh, vi är framme, här ska vi av.”

Jag kollar gpsen och ja, vi är framme. Hur visste du det? När lärde du dig Hindi?

-”Ibland förstår man ju vad dom säger, det är ju rätt likt engelska..” kläcker hon ur sig.
-”Det är det väl ändå inte, Hindi är väl ett fonetiskt språk? Extremt långt ifrån engelska.” svarar jag.

Så många frågor, så få svar. Jag får nog bara acceptera att Linda lärt sig ett helt nytt språk genom att sova på en buss. Inget konstigt i det… 🙂

Så vi kliver av i en mindre stad vid namn Mapusa i Goa för att mötas av ca 10 taxichaufförer som skriker på oss.
Och det är 25 km till vårat boende så vi måste ta taxi eller lokalbuss. Då vi inte har en aning om vilken buss som gäller så är taxi enda valet.

Första gubben som är mest framåt kör Tuktuk, jag frågar om pris, han svarar med fem fingrar och jag tvekar. Man vet ju att man blir lurad om man hoppar på första budet. Och det gäller alla brancher här.

Taxigubbarna tar 600 rupees (ca 50 kr) och dom pekar på ett stånd som man ska betala i. ”prepayed taxi” står det.
Samtidigt lyfter Tuktuk-gubben upp Lindas ryggsäck och leder oss till hans Tuktuk. Då blev det för mycket för mig och jag höjer rösten lite.
”Hey!” ge fan i våra väskor! Jag tar Lindas väska, ger den till Linda och går till taxi-stugan.

Där finns en stor tavla med olika destinationer och pris. Och se på fan, Arambol kostar 600 rupees.
Betalar och fram rullar en fin Suzuki Swift diesel.

Skönt att komma iväg, den där hålan vill vi inte till igen!
Bilen kör på en fint asfalterad väg och går som en orm genom djungeln.
Genom rutorna ser vi en tjock djungel i ett böljande landskap men också här.. Sopor!
Folk stannar helt sonika längst med vägen i en bil full med sopor av olika slag och kastar ut dom på sidan av vägen.
Och man ser spåren av detta beteende överallt. Små minisoptippar efter gatorna, skitfult!

Nu börjar vi närma oss och chauffören undrar vad hotellet heter.
Jag ger han lappen, men det hjälper inte. Han frågar några ut efter vägen utan framgång.
Han lånar lappen en gång till och ringer nu hotellet i fråga efter vägbeskrivning.

Vägen in är belamrad med butiker på båda sidor, väldigt mycket handgjorda kläder och självklart mycket kopior.
Ett stadigt psykadeliskt tema på allt här.
Mycket färger och balla mönster.
Det är också väldigt smalt, precis så att det får plats en person på varsin sida om bilen när vi åker förbi.

Ju längre vi kommer ju smalare verkar det bli, men nu är vi framme.
-”Follow this man” säger chauffören.
Okidoki. Ner i en ännu smalare gränd med lite ströbutiker.

Nu är vi framme och han öppnar dörren till vårat skjul, guuu va fint..
Jag hade föreställt mig någor enkelt med lite gluggar mellan bamburören med fasaden är av plank med hål och mellanrum överallt. En hemmabyggd dubbelsäng av bambu med madrass, takfläkt med en hastighet (orkan), ett litet bord och ett myggnät spännt över hela rummet

Toaletten är en annan byggnad som är mer välbyggd sen har dom byggt till skjulet efteråt, jag tror att det är för att dom tar bort själva sovdels-skjulet till våren och sätter ihop dem under hösten.
Och den är helkaklad med toalett, handfat och ett duschhuvud mitt i.
Det går några kablar till duschhuvudet som jag antar är direktvärmning när man duschar men jag vågar inte prova efter det att Linda fick en stöt första duschen. El och vatten är ju inte den bästa kombon…

Vi inser att det saknas toapapper, täcke och handdukar.
Går till disken och frågar efter dessa grejer. Får en rulle direkt och han undrar om det var något mer?
-”ehhhh, blankets?”
Juste, tjock eller bara ett lakan?
Jaaa, är ju varmt om nätterna vi kör på lakan.

Kanon! Skit i handdukarna, vill ändå köpa egna.

Upp till affärerna för att hitta bankomat och köpa handdukar, sandaler och något annat kul.
Typ 4 förhandlingar senare känner vi oss lurade som vanligt. Dom är långt bättre säljare än vi är köpare.
Så vi jobbar på det, måste bli hårdare bara.

Vi accepterar vårat nederlag vid affärstransaktionerna och går ned och solar en stund. Jag är utan tvivel top 10 av dom blekaste på stranden.
Men det är jag van vid, ingen kallar mig zebran i alla fall. 🙂

Nu har solen gått ner och vi drar ut och letar middag. Fastnar för ett ställe med liveband och beställer tre indiska vegetariska rätter att dela på.
Men vi har ingen aning om vilken rätt som är god och ber våran servitör om hjälp med valen.
Han väljer en kofta, en massala, blandade grönsaker och ett gäng vitlöksnan.

Det blev lika gott som det lät! 🙂

Vi åt upp det mesta, betalade och gick.

Nu är det dags att lägga sig i skjulet..

I Mumbai var det varmt hela natten, faktum är att jag bar långärmat endast en natt där. Men jag antar att alla hus och betong/asfalt håller värmen rätt bra på nätterna.
För i Goa har dom ju inte samma bebyggelse och det blir riktigt jävla kallt på nätterna!
Vi har inte med oss någon väderstation när vi reser så jag kan inte svara på exakt temperatur.
Men mellan 10 och 15 grader var det nog mitt i natten och vi fryyyyser!

Det är trixigt att ta sig ut från det här myggnätet så jag stannar och fryser istället för att ta på mig kläder..
”Säkert snart morgon” tänker jag, omedveten om vad klockan var.

Imorgon fixar vi alla filtar dom har!
God natt kallbrand!

Idag är det utcheckning. Egentligen 08:30 men efter ett litet snack med basen på hotellet kan vi checka ut klockan 10:00. Skönt, då hinner vi sova lite extra.
I alla fall i teorin, jag drabbas av resfeber ellet något och kan inte sova förutom i omgångar. Klockan ringer och det känns som jag vart vaken hela natten, vilket jag kanske var. Åtminstone nästan!

Vi lägger väskorna i resebyrån under dagen och köper ett par skor till Innu.
Vi vill ge en gåva för all hjälp vi fått och han ger oss varsin ”I Vid två så ska vi träffa Imdi med hans tjej och äta lunch innan vi tar bussen ikväll.

Vi är båda rätt trötta och vill egentligen bara ta bussen härifrån.. Vi sätter oss på Starbucks och dricker varsin Chai latte och missbrukar deras gratis wifi ca två timmar till det blir för kallt för oss.

Tror det är deras strategi att ha det lite för kallt så man köper mer kaffe eller lämnar plats åt någon annan som vill köpa mer kaffe. Fiffigt värre.

Vi går till vattnet nära gateway of India medans vi väntar och ser ut över vidderna. Ligger massa båtar på svaj, små segelbåtar och fiskebåtar överallt.

Och sopor förstås… Man ser folk, en efter en, som bara slänger ner plastflaskor och allehanda sopor rätt i vattnet.

En herre hade plastkassar med blommor av något slag som han tröttnat på och slängde först ner en kasse, jag tänkte att han tappade den först… Men tyvärr där kom nästa kasse, första flyter förbi oss nu. Vilket jävla svin!

Hur fan kan man göra så i sin egna stad?! Tror dom att grejerna bara försvinner eller att någon förtrollad alv förvandlar skiten till biologiskt nedbrytbar fiskmat?
Jävla jon!

I Mumbai kämpar folk för att överleva.
Är det så att man först ser till att överleva för dagen innan man funderar på att kunna överleva långsiktigt?

Hemma är det tragedi om man hittar en fiskmås som råkat käka upp en plastpåse, att fiska upp en firre utan plast i magen här vore som att snubbla över regnbågens guldkista mitt i natten.

Jaja, nog om det, nog om det.

Vi tar oss till restaurangen, en fräsch pizzeria som blickar ut över vattnet.

En pizza kostar runt 100 kr, en fantasisumma för majoritets-Indiern och Imdi ska bjuda oss. Vet inte varför.

Han kommer 10 minuter sent på sin Ktm Duke 200cc. Väldigt fin hoj i Indien, större motorer är antingen otillåtet eller otroligt dyrt då jag inte sett en enda mc med större motor.

Längre bort står hans tjej med sin kompis och dom kommer över och hälsar, glömde deras namn innan dom ens sa dom. Jag är dålig på namn..

Vi går in och sätter oss, Imdi berättar att det är ett av hans favoritställen och han har ätit här sen barnsben.

Det är lite stelt men trevligt, ingen lätt situation att hantera så stundvis är konversationen död, stundvis igång.

Men maten är jättegod och Imdi gör vad han kan för att hålla oss igång.
Vi sitter kvar till maten och drycken är slut på bordet och Imdi tar notan.

Tyvärr måste vi skynda till Innus kontor för att plocka upp hotell-vouchers så vi säger adjö, lämnar dom och sticker iväg.

Med hotell-vouchers i hand går vi tillbaks till Starbucks för att döda nästkommande två-tre timmar utrustade med enbart våra sinnen och förstås det magnifika gratis wifi.
Men tyvärr.. Vi har förbrukat vår gratis-tid och måste betala.

Aldrig! Säger jag och delar min 3G-täckning med Linda så hon kan kolla fejjan, Lunarstorm, rosabandets hemsida eller vad nu tjejer gör på internet?

Imdi vinkar adjö till tjejerna och kommer och hjälper oss att döda tiden.

— 2 timmar senare
Nu rör vi oss mot bussen, vi antar att det är en begagnad skolbuss utan dörrar eller i bästa fall en buss med fällbara stolar.

Men våran oro släcks så fort vi kliver på. Det är två våningar sängar på varsin sida om gången, enkelbädd på vänster sida och dubbelbädd på höger, båda med draperi så man kan dra igen och slippa sova med tre ungar som glor på en.
Det är lite som att tälta tycker jag, om man tältar på en flygplansvinge..

Sömnen blir halvbra som förra natten, hoppas våratn strandhydda är bättre så jag kan sova.

Gonatt!

Vi stiger upp och äter frulle på hotellet i vanlig ordning.
Då passar jag på att skriva om hela dag tres blogg för att jag somnade som ni vet.
Internet fungerar inte idag vilket min bordsgranne, en amerikanare i 40-årsåldern, bekymrar sig över.
Routern har självklart standardinloggningen admin/admin men felet är i huvudroutern och den har ändrat lösenord. Jag prövar ett gäng olika utan resultat.
Erkänt besegrad stänger jag locket på datorn och går till rummet för att deppa lite över mitt nederlag.

Senare drar vi tillbaka till Innu och får lite papper med bokningar i goa osv.

Går nedåt södra Colaba som hotellreceptionisten tipsade om.
Det är längre än väntat och strax innan vi är framme kommer vi till en militärbas som vägen går igenom med murar på båda sidorna.
Det här kan inte vara rätt tänker vi, men kartan säger hitåt, hon har gjort ett märke där den stora bra marknaden ska vara.

Ok vi går väl vidare då.

Vi tar oss igenom för att inse att det finns ingen marknad här, bara militära avdelningar och vad jag tror är en militärskola.
Hjälp! In i en taxi och tillbaka!

Vi håller oss till turiststråken istället, känns säkrare.

Hittar en annan gata med massor med klädes-stånd och köper två kassa skjortor för överpris. Alltid kul när man blir lurad..
Sen till hotellet och lastar av.

På kvällen har Innu ordnat avskedskalas till oss eftersom vi åker till goa imorgon och vi sitter i samma gränd som sist.
Då går det upp för mig att det här är lika speciellt för dom som för oss.
Innu har visat oss allt han har och är, det enda han vill är att vi berättar för vänner i våran del av världen hur dom lever. Och om vi kan få fler turister till deras företag så är det en bonus.

För hans kompisar är det väldigt speciellt att umgås med turister på fritiden. Jag menar hur ofta stannar man själv hemma för att prata med en turist och guida runt dom och bjuder hem dom?
Aldrig tror jag!

Men Innu gjorde det, och det är vi tacksamma för.

Men det ska också bli skönt att lämna Mumbai och hitta nya människor i Goa.

Ikväll går nattbussen, ska bli ”skönt”.

Hej hej ledsen att ni fick vänta på gårdagens inlägg så länge!

Jag förstår att halva sverige sitter och väntar och undrar vad som hänt, varför kom inget inlägg?!

Blev vi rån-mördade eller bara mördade? Blev vi kidnappade eller bara nappade?
Har vi gått in i slummen och inte hittat ut?

Nej sanningen är långt mer otrolig!
Jag somnade medans jag skrev blog och vaknade med telefonen i ansikte.
Nu är det frukost och jag skriver om allt då gårdagens midnattsyra var en total osammanhängande ordsmet.
Så låt mig sammanfatta gårdagens äventyr i ett ord och sen utveckla vidare från det..
Ordet är.. ”(o)bekvämt” hihi

Vi började dagen tidigt då vi skulle möta Innu på kontoret kl 10.
Där lät vi hans chef planera våran resa inom Indien med buss/tåg/flyg och hotell/strandhydda. Vi hade tänkt göra allt det själva men det är smidigare så här och vi slipper stressen som uppstår när man inte vet vart man ska sova på natten.
Sen tycker jag inte det var dyrt. Klart det kostar mer än om man bokar allt själv men jag betalar gärna det.
En del går ju till Innu också, och det är han värd!

När affärerna är avslutade hoppar vi in i taxin med Innus chaufför, han som ska köra runt oss hela dagen. Trevlig snubbe minns inte hans namn.
Resan börjar och vi åker iväg! Vet inte vart vi ska börja, han har bara nämnt en handful av stopp, men efter ett tag känner vi igen oss och säger. -”We were here the first day, walk up into the Hanging gardens and walked around.”
-”Good that you told us! We were going up there now, we’ll skip that and save lots of time for the other things” svara Innu.
-”We’ll go to Ghandi’s home instead.” -”Excellent” Svarar jag.

Någon minut senare är vi framme. Tydligen så är det hans riktiga hem som dom gjort ett museum av.
Väggarna är fyllda med bokhyllor och böcker, så mycket att man kan tro att det är en tapet.
Han läste mycket förstår man, gillade inte kabel-tv, gick nästan aldrig på bio.
Bilder och skyltar överallt med citat och förklaringar för vad han gjort.

Bästa rummet var det som är fyllt med små montrar, kanske 60*60*60cm, med små lergubbar som berättar hela hans liv.
Från att plugga till jurist i London till intåg i Sydafrika och hem som landshjälte på 30-talet (inte säker på årtal).
Hela hans liv är förklarat och självklart vinklat för att visa Ghandi som ett ofelande helgon. Det köper jag inte riktigt, han var en person som alla andra som definitivt också har brister och svagheter, men det är väl sånt man gärna lämnar utanför minnesplatserna.
Dom hade även en monter med pistolen som skjöt honom. (står det, men jag är skeptisk)

Det var det, nu åker vi vidare.
Vidare mot nästa mål, en Moskee ute på en ö. Rätt fint.
Jag tar på mig min traditionella Indien-dress. Nu ser jag ut som en muslim också, perfekt!
Enormt obekvämt att ha den här klänningen på mig.. Låt mig förklara hur jag ser ut.
Byxor och ”tröja” i Maroon-färg. Alltså typ vinröd. Extremt tunt tyg vilket är skönt då det fläktar igenom och känns kallare än bomull. Byxorna har en ficka på höger sida och är så vida att vi får nog plats båda två i midjan. Ett enkelt snöre att dra åt och en rosett så sitter dom på plats.
”Tröjan” dock.. tröjan är långärmad och går ner till knäna. Jag har inte haft klänning sen jag döptes, så det är ju en smula ovant. Inte så snyggt heller, skulle ha haft olika färger på tröja/byxor så hade jag vart lite nöjdare. Kanske..
Sen har jag min svarta adidas-axelväska också.

Men det verkar funka, folk hälsar respektfull åt oss båda efter att ha fått några sura miner dagarna innan. Framför allt åt Linda.

Innu berättar att Indier försöker se ut som västerlänningar och då tycker dom att västerlänningar borde klä sig som Indier.

Jag googlade på klassisk indisk dress innan och det verkar överensstämma med det jag har på mig.
Undrade ifall jag höll på att bli konverterad till Islam.

Vi tar av oss skorna, Linda får en sjal att gömma håret under. Eftersom musse-guden blir galen om man han ser det kvinnohår som han skapade… Snacka om bipolär! =)

Sen går vi in. Mycket folk och Innu säger till mig att vakta mina grejer. Vi går längst fram och han förklarar vad som görs här. Muslimerna binder ett rep på ett galler och vissa lägger en filt på en hög i mitten som gåvor. Ingen är på knä och håller på så, det är ett annat hus.
Linda står med dom andra kvinnorna bakom ett staket. Dom får inte gå lika nära som oss män. Jämnställdheten är… ojämnställd.. =) Om några hundra år kanske dom också får donera en sjal till prällen… ehhhhr jag menar gud.

Bredvid templet finns en större byggnad i tre våningar utan rum och fönster. Innu berättar att här kan man komma och sova och ta det lugnt om man inte har någon annan stans att vara. Vi går längst upp och tar det lugnt ett tag.

Sen tillbaka till bilen och stannar till på tvättstugan.
Men inget polettsystem som i en hyresrätt i stockholm. Nej nej vi står på en bro och ser ner på tvättkvarteret. Det är olika betongfållor i marken med vatten som rinner. Där tvättar dom, och sen hänger dom upp det på tork.
Det hänger kläder överallt! Det är hit kläderna kommer och man ber hotellet tvätta sina plagg.
Helt manuellt arbete som nästan allt annat i Indien.

Något som vi fick se förstahand i vårat nästa stopp, slummen.

Framme i slummen och vi parkerar över två stora pipelines som snubben i ”Slumdog millioneer” går omkring på.
Gömmer väskan i bilen och vi drar igen dörrarna. Chauffören säger något och ser bekymmrad ut.
Han låste in bilnycklarna!
Kanon, och där ligger våra pass.. Man kanske skulle tagit med sig väskan ändå..

Jaja, vi går in!
I slummen bor och arbetar folk hela dygnet. Mestadels med sophantering, smälter plast och gör nya grejer. Bakar bröd och lagar och gör nytt.

Många många produkter ute i stan och kanske i världen är gjorda i slummen helt utan arbetsvillkor och knappt någon lön.
Vi har med godis att ge till barnen och det är en poppis gåva.

Men det är väldigt obekvämt att gå omkring där som den vita man man är och titta och ta bilder på folk som lever i missär..
Alla är trevliga och ingen verkar ha några problem med att vi är här. Men jag har! Det skulle kännas mycket bättre om vi kom och hjälpte till.
Istället är vi som alla andra västerlänningar som bara går omkring och tittar och hälsar.
Enda räddningen är nog att vi ha Indiska kläder på oss.

Det är hundar, katter, getter och barn överallt.
Curlingföräldrarna har inte hittat ut till slummen ännu. Barnen är fria att göra vad dom vill och dom är glada, framåt och lekfulla.
Några ungar spelar ett spel där man kastar en hemmagjord boll på ett torn med hockeypucksliknande saker, har man mer tornet så springer man. Då har andra laget chansen att ta upp bollen och kasta den på han som springer iväg.
Och just nu händer det och pojken tar bollen och träffar springaren rätt i huvudet!
Dom skrattar och börjar om.

Vi går till olika delar av slummen många ställen från filmen. Innu berättar att huvudskådisen i filmen kommer från samma område fast nu är han rik och berömd och bor någon annanstans.

Börjar bli långt det här… Sorry! Men jag skriver bara delvis för eventuella läsare, mest är det för mig själv. Egoist som man är =)

Chauffören hittade en träpinne i slummen och låser upp med den som om han gjort det 1000 gånger innan.
Nu åker vi vidare tillbaka till stan.
Stannar vid en mack, alla taxis i stan går på naturgas. Kostar 450 rupees (ca 50 kr), Lika mycket för en tank bensin. =)

Ett stopp kvar på turen, Hare Krsna tempel.
Där inne är det annorlunda, skor och strumpor av. Vi får en snabb beskrivning av två danskar som bor där.

Vi går upp på övervåningen där själva templet är. Olika gudar och figurer som statyer.
Vi snackar med en indier som har vart med där sen han fick en uppenbarelse och lämnade sitt jobb och allt som hörde till.
Han berättar om Hare Krsnas historia och vilka heliga figurer dom har. Han berättar om deras filosofi och historia.
Jag kan sammanfatta den i en mening. ”Alla människor kommer från samma källa och vi är bara olika små dricksglas från den.” Typ.
Jag får en broschyr, två boktips och en liten bakelse som dom gör där. Den är gjord på mjölk och kryddor och smakar som saffran eller russin eller nått. Gott hur som helst.
Trevlig snubbe och som religion verkar det som en av dom vettigaste. Hare Krsna-följare kommer aldrig starta några krig eller ens dispyter. Hejja Hare Krsna! =)
Men tyvärr så lyckades inte han heller konvertera mig. Det blev inget Hinduiskt tempel idag men vi har ju 4 veckor kvar.

Nu är turen slut och vi också. Innu fixar ett indiskt simkort till mig som ska aktiveras imorgon och vi lämnar honom för att äta på en populär restaurang vid namn Leopolds.
Maten är sådär, priset är högt och servicen sådär. Borde ha ätit på ett mer inhemskt ställe.

Det börjar bli kväll och Innu hänger med till vattnet där alla verkar samlas på kvällen. Massor med folk och en del försäljare och tiggare.
Vi snackar om lite allt möjligt och beslutar att sticka om lira biljard då det är lite för kyligt för kortärmat.

Det blir en jämn match mellan oss tre under en timme sen åker vi hem.

3 dagar har gått och känns som mycket längre. Tiden går långsammare när man fyller den med erfarenheter.
Bara 4 veckor var då, lite drygt. =)

Hare krsna! Prisa Allah! Heja Jesus! God natt yao!

Vi kom i säng runt 05 och det var svårt att sova. Mycket som hände idag, mycket att behandla.
Somnar, vaknar, somnar, vaknar.

Skriver klart dag 1 och publicerar någon gång under natten, wifi fungerar endast på rummet om man trycker luren emot rutan i precis rätt höjd.

08:00 ringer alarmet då vi skulle möta Innu klockan 09:00 för guidad tur i slummen.
Vi inser att touren inte är en bra idé med så lite sömn så jag messar Innu och frågar om vi kan köra imorgon istället?
Jag messar även hotellrummet om han vill spara lite pengar och slippa utlandstaxa.

”Absolut” hör av er när ni är vakna.

Någon gång efter det är jag uppe för att hämta en våtservett i väskan och jag hör någon hålla på med dörren.
Swish upp och där står städerskan med något i händerna. ”I’m sorry, I’m sorry” säger hon då hon möts av mig i bara kalsonger och tom & jerry-våtservetter i händerna.
”It’s ok säger jag och hon smiter in på toa och sen ut. Jag låser dörren med säkerhetshaspen som jag var säker på att jag gjorde innan vi la oss och lägger mig för att somna om.

Sen vaknar jag av ett högt ringande ljud!
Brrrring!! Ring!! Brrrring!! Ring!!
Det är så kallad telefon. Ena änden är för att lyssna, andra för att prata.
En röst säger. -”Hello sir, how are you?”
-”Ehhh vaaa? Goood.” får han som svar.
-”This is from Air India. I’m calling to tell you that you have won a random lottery and the price is 3 trips to anywhere you want.”
Jag, mer skeptisk än vanligt svarar något i stil med -”No, I think this is a trick”
-”No you won. All I need is your name and three destinations of your choice.
Where would you like to go?”
-”And my bank accounts, insurance papers and my car keys I suppose?” borde jag ha sagt.. Istället sa jag att jag inte köper det här.
-”Alright, you got me. Haha, what you doing my friend?”
-”Sleeping” svarar jag.
Han babblar på något jag varken minns eller förstod men förstår nu att det är Innu som ringt rummet för att höra vad vi ska göra ikväll.
Men då jag svarar osammanhängande och med rätt korta ord tror jag han fattar att jag inte är med på noterna och säger adjö.

Vad fan hände?! Tänker jag och somnar igen.

Klockan är 15:00 och nu räcker det med sömn. Upp och äta frukost, lunch eller kanske brunch?

Jag nämner hur konstigt det var när städerskan kom i morse?
-”Det kom ingen städerska. Jag hade vaknat då, och haspen var ju på. Det är jag säker på!” säger Linda.

Hepp, jag drömde väl då. Men det kändes inte som en dröm, jag minns det som det hände på riktigt. Läbbigt!
Allt annat som hänt då? Hur vet man vad som är minne eller fantasi? Tror jag blitt galen! 🙂

Vi åker till en stor marknad för att göra några fynd och messar Innu och Imti.
Innu är på, hjälper oss med shoppingen. En traditionell indisk utstyrsel till Linda och en till mig.
Fett hett!

Jag kommer sticka ut med den på mig. Garanterat. (om jag vågar bära den)

Vi köper lite olika grejer och Innu är snabbt fram och förhandlar priset åt oss. Tydligen hade han ett eget stånd där för något år sen och nu känner han alla på hela gatan.
Smidigt med lokal guide.

Tar en middag på gårdagens favvokrog och sticker hem för att lägga oss i tid så vi pallar med slum-turen imorrn.

Vid halv ett ringer Imti och frågar vart vi är? Tror han undrar om vi ska till gränden igen och hänga?
Sorry dude, vi ska sova.

God natt

Dagen började med oro och en gnutta ångest. Varför åkte vi ett u-land, här blir man garanterat rån-mördad på under 20 minuter!
Vi går upp på takvåningen där dom har en liten servering och beställer två the och jag tar en masala smärgås, Linda tar en ägg-grej.
Kanongott!

Med näring i systemet vågar vi oss ut på gatorna och vi traskar söderut i hopp om att hitta något intressant. Tripadvisor tipsar om en fin park från 1880 så vi siktar på den.
200 tusen gatustånd och lika många fotsteg bort kommer vi äntligen fram.

Var det värt det frågar ni er?! Självklart!
Typ… det är rätt grått i parken. Troligen under regnperioden som det är grönt och fint.
Men vi ser våra första turister, hej hej.

Färdiga i parken, kanonkul, vi går ned till stranden för lite romantisk strandpromenad, svårt med tanke på alla sopor och folk som letar efter något man kan sälja.

Lunch!
Starbucks! Visste inte att det var indiskt?! Chai latte och en wrap av något slag senare bestämmer vi oss för att gå till Gateway of India.

Några timmar senare konstaterar jag att vi gått åt fel väderstreck! Skit i det här, mot hotellet!

Chillar på rummet ett tag och tar en middag på hotellet.

Nu är klockan 22:30 och Linda vill stanna på rummet för att ”det är så sent”. Nej säger jag, inte åkte vi runt halva jorden för att sitta på hotellet heller?

Vi gör ett till försök på gateway of India. Denna gång i taxi, briljant koncept! 36:- senare är vi framme! 🙂

Tungt beväpnade poliser har stängt av en bra bit ifrån själva grejen. Jag ville inte fråga då snutarna såg inte så värst pratglada ut.
Bakom oss har vi det stora och kända ”Taj Mahal”-hotellet och det får man inte missa säger dom. Metalldetektor och röntgenmaskin för att komma in. Jag pep och fick gå in ändå. Varför ha en metalldetektor om man skiter i när det piper?! Då är det ju bara en ful dörrpost!

In och glor iaf, superkul, här skulle man ha råd att bo!
Vi hör en basgång över oss och följer den in i festvåningen, det står en skylt i ingången ”Hosted by the Goel family”.
Ingen som stoppade oss så vi klampar in.
Liveband, en väldig massa uppklädda indier och en bar!
När vi står vid baren vinkar en man åt oss, kom kom. Ok..
En rund herre med tjusig dam, bergis värden, vi hälsar som man bör och han säger åt oss att gå och hämta något i baren.

Ok, mig behöver du inte fråga två gånger!
Inget säger Indien som rom & cola!
Hänger runt ett tag till och en kypare kommer med shots och ber oss ta en var. Så fort shotsglaset lämnar shotsbrickan så knackar det på axeln.. ”Who are you and why are you here?” frågar vakten.
”ehhh the guy over there ehhhh” säger jag.
”This is a private function” säger han snällt. ”Ok”, ställer tillbaka shoten och går ut.
Inte mycket till förhandlingsläge då det är tydligt att vi inte platsar in alls.

Ut och går längst vattnet tills två Indier dyker upp från ingenstans och säger ”Is that a magic bag?” då Linda letar efter något i min väska.
”Aaa visst sörrö!” säger jag och vi snackar lite med dom som ställer sig och matar fiskarna med bröd som blev över från deras middag.
Innu och Imti heter dom som bjuder på kaffe från en försäljare på cykel.
Tveksamt dricker vi då man är rädd för att bli sjuk.
Sluta larva er säger Innu. Man blir inte sjuk av kaffe tydligen och med facit i hand så hade han rätt.

Innu jobbar som en form av reseguide och Imti som event-organisatör för rätt stora namn när dom kommer till Mumbai.

Vi bestämmer oss för att gå till en närbelägen favvobar och snackar en timme tills dom stänger, då går vi vidare till Imtis hem.
Men vi går inte in utan sätter oss i en mörk och förvånansvärt lugn gränd med 3 andra indier.
”Det här kan vara våra sista stunder” säger jag till Linda skämtsamt.

4 av dom är muslimer och dom berättar hur dom särbehandlas och diskrimineras pga det.
En av dom startar vad jag tror är ett rekryteringstal för att konvertera oss till islam. Det går sådär.. 🙂
Jag utmanar han lite tills det är uppenbart att ingen annan är intresserad av denna konversation.

Klockan är nu 04:00 och stan är så död den kan bli. Taxichauffören hittar inte som alla andra, vi väljer att gå sista biten men tyvärr, vi hittar inte heller 🙂

Fram och tillbaka, hit och dit sen dyker skylten upp som en oas i öknen.
”Hotel Kumkum”, detta 1-stjärniga hotell ser ut som ett paradis för två trötta svenskar.

Läggdags och ursäkta det långa inlägget.

Efter att ha landat och klivit av, hämtat bagage och gått ut från terminalen möts vi direkt av den bekanta och välkomnande tropiska luften. 

Vi hittar vår förbetalda taxi, en gul/svart Hyundai, och hoppar in. Han frågar något tre gånger och får samma svar alla tre, ”I dont understand”. 

Kommer inte bli mycket snack med honom iaf, det är uppenbart. 

Jag ser ut genom rutan och inser snabbt att vi åkt till ett U-land! Vägarna är katastrofala, trafikregler existerar inte och det luktar avlopp! 

Då menar inte jag att det luktar främmande och ovant, nej nej. Jag menar avlopp! Hemma har vi en 2-kubiks tank under huset som jag öppnar locket på ibland för att se om det är dags att tömma. I det öppningögonblicket har jag alltid trott att det luktade bajs men ack så fel jag haft. Det lukar som Mumbai! 

”The gateway to India” kallas denna håla och om det är så här i själva landets entré är kan man nog inte ens föreställa sig resten av landet. 🙂

Det kommer bli en spännande morgondag. 

God natt piratskatt!