Idag är det utcheckning. Egentligen 08:30 men efter ett litet snack med basen på hotellet kan vi checka ut klockan 10:00. Skönt, då hinner vi sova lite extra.
I alla fall i teorin, jag drabbas av resfeber ellet något och kan inte sova förutom i omgångar. Klockan ringer och det känns som jag vart vaken hela natten, vilket jag kanske var. Åtminstone nästan!
Vi lägger väskorna i resebyrån under dagen och köper ett par skor till Innu.
Vi vill ge en gåva för all hjälp vi fått och han ger oss varsin ”I Vid två så ska vi träffa Imdi med hans tjej och äta lunch innan vi tar bussen ikväll.
Vi är båda rätt trötta och vill egentligen bara ta bussen härifrån.. Vi sätter oss på Starbucks och dricker varsin Chai latte och missbrukar deras gratis wifi ca två timmar till det blir för kallt för oss.
Tror det är deras strategi att ha det lite för kallt så man köper mer kaffe eller lämnar plats åt någon annan som vill köpa mer kaffe. Fiffigt värre.
Vi går till vattnet nära gateway of India medans vi väntar och ser ut över vidderna. Ligger massa båtar på svaj, små segelbåtar och fiskebåtar överallt.
Och sopor förstås… Man ser folk, en efter en, som bara slänger ner plastflaskor och allehanda sopor rätt i vattnet.
En herre hade plastkassar med blommor av något slag som han tröttnat på och slängde först ner en kasse, jag tänkte att han tappade den först… Men tyvärr där kom nästa kasse, första flyter förbi oss nu. Vilket jävla svin!
Hur fan kan man göra så i sin egna stad?! Tror dom att grejerna bara försvinner eller att någon förtrollad alv förvandlar skiten till biologiskt nedbrytbar fiskmat?
Jävla jon!
I Mumbai kämpar folk för att överleva.
Är det så att man först ser till att överleva för dagen innan man funderar på att kunna överleva långsiktigt?
Hemma är det tragedi om man hittar en fiskmås som råkat käka upp en plastpåse, att fiska upp en firre utan plast i magen här vore som att snubbla över regnbågens guldkista mitt i natten.
Jaja, nog om det, nog om det.
Vi tar oss till restaurangen, en fräsch pizzeria som blickar ut över vattnet.
En pizza kostar runt 100 kr, en fantasisumma för majoritets-Indiern och Imdi ska bjuda oss. Vet inte varför.
Han kommer 10 minuter sent på sin Ktm Duke 200cc. Väldigt fin hoj i Indien, större motorer är antingen otillåtet eller otroligt dyrt då jag inte sett en enda mc med större motor.
Längre bort står hans tjej med sin kompis och dom kommer över och hälsar, glömde deras namn innan dom ens sa dom. Jag är dålig på namn..
Vi går in och sätter oss, Imdi berättar att det är ett av hans favoritställen och han har ätit här sen barnsben.
Det är lite stelt men trevligt, ingen lätt situation att hantera så stundvis är konversationen död, stundvis igång.
Men maten är jättegod och Imdi gör vad han kan för att hålla oss igång.
Vi sitter kvar till maten och drycken är slut på bordet och Imdi tar notan.
Tyvärr måste vi skynda till Innus kontor för att plocka upp hotell-vouchers så vi säger adjö, lämnar dom och sticker iväg.
Med hotell-vouchers i hand går vi tillbaks till Starbucks för att döda nästkommande två-tre timmar utrustade med enbart våra sinnen och förstås det magnifika gratis wifi.
Men tyvärr.. Vi har förbrukat vår gratis-tid och måste betala.
Aldrig! Säger jag och delar min 3G-täckning med Linda så hon kan kolla fejjan, Lunarstorm, rosabandets hemsida eller vad nu tjejer gör på internet?
Imdi vinkar adjö till tjejerna och kommer och hjälper oss att döda tiden.
— 2 timmar senare
Nu rör vi oss mot bussen, vi antar att det är en begagnad skolbuss utan dörrar eller i bästa fall en buss med fällbara stolar.
Men våran oro släcks så fort vi kliver på. Det är två våningar sängar på varsin sida om gången, enkelbädd på vänster sida och dubbelbädd på höger, båda med draperi så man kan dra igen och slippa sova med tre ungar som glor på en.
Det är lite som att tälta tycker jag, om man tältar på en flygplansvinge..
Sömnen blir halvbra som förra natten, hoppas våratn strandhydda är bättre så jag kan sova.
Gonatt!
Lämna ett svar