Hej hallå.
Igår hände det alla väntade sig.. Jag brände mig i solen.
Ben, bröstkorg, axlar och överarmar gör ooooont!
Inte lika illa som den ökända Thailandbrännan 2002 men halvvägs dit kanske.
Jag är röd och har ont, stackars mig.
Linda är också lika bränd. Detta trots att vi låg i skugga mest hela dagen och jag smörjde in mig hela tiden. För jag vet ju hur det blir..
Så idag blir det ingen solning.. Troligen inte imorgon heller.
Istället tog vi beslutet att leta reda på en Yoga-studio där vi kan får pröva indisk Yoga som man hört så mycket om.
Så på med heltäckande kläder och iväg längst med stranden och alla hotell/restauranger.
Jag tar en bild på en unge som går på lina och lägger ner telefonen i fickan igen.
En stund senare tappar jag min flipflop och böjer mig för att ta upp den. På vägen upp från vattnet kommer en man fram och säger något. Gestikulerar mot sitt öra och säger något..
Jag fattar ingenting och säger ”Nejejejejennej tack”
Här är det är inte ovanligt att slumpmässiga herrar och gummor stoppar upp en och vill göra något eller sälja något.
Vi har försökt vara trevliga och avvisa dom så snällt vi kan, men det funkar inte. Dom är vana vid ryssar som troligen är väldigt otrevliga.
Så jag säger nej och går vidare.
Några minuter senare inser jag att telefonen inte alls är i fickan som jag la den i. Och inte i någon annan av mina fickor heller.
Det är uppenbart att jag tappat den eller fått den stulen!
”DAM DAM DAAAAAM!!!”
Jag tänker….
-Vad göra? Snabbt!!
-Vart hade jag den sist?
-Ungen på linan!
-Vart var det?
-”Om Sita” eller ”Santana”!
-Måste ligga mellan någon av dom och här.
-Gjorde jag något speciellt på vägen?
-Tappade flipflopsen ja!
-Vart då?!
-VET INTE!
-Det var en man som gestikulerade mot örat.
-Kanske var mobilen han mena?!
-KANSKE!
-Tror inte det, då hade han väl visat mobilen om han såg mig tappa den?
-SKIT SAMMA! Mot ”Om Sita”, kolla överallt på vägen.
-OK!
(tror jag är lite schitzo kanske.. (nej då det är vi inte))
Vi rör oss norrut igen i rask takt.
Två män stannade och frågade något. Jag, stressad, svarade ”Jag har tappat mobilen, har inte tid.”, något dom inte verkade bry sig i förstås. Han gestikulerade också på örat. Kanske är samma som när jag tappade toffel? Eller är det något på mitt öra?!
Jag började misstänka alternativ nr 2 och stod still. Typ att jag blödde eller satt något djur där.
Skönt att min hälsa betyder mer för mig än mobilen. För jag stannade på fläcken och han dyker in i örat.
Nu blir jag nervös, är det något djur? Är jag döv? Har jag alltid varit döv? Vet döva att dom är döva? Sitter det en pil i skallen kanske?
Så många frågor och nu är han klar, han presenterar en enorm boll med ”vax”. Jag i mitt mentalt handikappade tillstånd tänkte inte alls här förutom ”Oh shit, jag har typ öroninflammation! Jävla tur att jag hittade två vänligt sinnade öronspecialister mitt på stranden”.
Inte en tanke på att dom gör så här på alla för att lura dom på pengar. Stressen av mobilen och det faktum att jag precis fått veta att jag är sjuk gör mig till en zombie och låter han rota runt i mitt huvud bäst han vill, bara millimeter ifrån min hjärna.
Jag lyckades ändå fråga om pengar när han var på andra örat och han sa ”250 mummel mummel 250”. Aja, perfekt. Gört då så jag kan lubba vidare.
Så, klart! Jag har en 150 ripplar löst eller en 500ing. Visar dom alla tre och frågar om han har tre hundra?
”Yes yes yes ofcourse.”, ger han 550 och han står där och vill ha mer?!
”Nonono. Mummel babbel 750”
Jaha.. nu gick det upp för mig att det där var inte alls min ”vax”, Allt var en show för att ta mina pengar..
Och jag har inget intresse att stå och dividera över 40kr och säger ”No time.”. Sen springer vi därifrån.
Leta, titta, fråga. Ingenting fungerar och vi kommer hela vägen hem där Lindas telefon väntar.
Jag ringer mig själv. Telefonen är laddad och har indiskt sim-kort. Det ska gå att ringa!
Men ICKE! Allt jag får är en datorröst som säger ”Vodaphone-abbonemanget är ej tillgängligt.”
Jahopp…. Antingen har den ingen mottagning under sanden i vattnet eller så är den stulen och dom var snabba på att ta ur simkortet.
Kanonskoj!
Jag tar min dator och sätter igång att byta alla lösenord som telefonen har inlagda, Facebook, GMail, Spotify, Microsoft osv.
Med hotellets Wifi så går det trögt och är extremt irriterande när uppkopplingen hoppar upp och ner som en jojo i en ADHD-unges hand.
Men det går iaf till slut. Jag kontaktar Telia i hopp om att dom kan spärra den omgående men ICKE!
Telia är allt annat än hjälpsamma. IMEI-koden kan dom absolut inte ge ut utan den måste jag läsa på kartongen mobilen kom i. Tyvärr har jag inte den med mig till andra sidan jorden. Så då finns det på följesedeln istället, en annan grej som jag glömde ta med.
Hon berättar även att jag måste göra en polisanmälan för att telia ska kunna spärra den.
Jösses va krångligt det ska vara..
Och där bröts anslutningen till telia-chatten men jag har iaf fått några uppdrag att slutföra.
Då jag varken har kartong, följesedel eller mobil nu så är ju IMEI-kod något som blir svårt att fiska fram ur Indiens vattendrag. Men jag kom på att dom faktiskt har mailat min följesedel i ett tidigare ärende när jag skulle lämna in mobilen på service.
Så samtidigt som telia-tjejen säger till mig i chatten att dom aldrig lämnar ut IMEI på mail eller liknande så har dom flerar månader innan gjort precis det.
Så nu har jag IMEI-kod som jag kan ta till polisens hemsida och göra en anmälan. 45 minuter senare var det klart (dom ville ha fler uppgifter än trodde).
Så nu är jag redo att maila telia genom min länk telia var så vänliga att tillgodose mig med. En länk där jag ska slippa chatten och kunna maila direkt istället. Men den funkar självklart inte så tillbaka till chatten för 5e gången eller så!
Nu får jag chatta med Jeanette som verkar lika irriterad som jag är. Men hon hjälper till med korta och konkreta orders i stil med: ”Ge mig din E-postadress” och ”Ge mig IMEI”. Sen är det klart och hon skriver att den nu är spärrad, går ej att använda även om man byter SIM-kort.
Tack Jeanette!
Väldigt frustrerande ändå. Inte bara att tappa sin mobil som börjat bli en förlängning av sig själv. Att gå runt nu utan mobil känns naket.
Nu blir man ju tvungen att interagera med omvärlden, förjävligt! =)
Och så blir det i 2 veckor till, vi klarar oss bra med Lindas telefon.
Jag frågar mig själv varför det är jobbigt att bli av med mobilen egentligen?
Det är ju bara en grej, värd lite pengar men ingen förmögenhet.
Privata grejerna är ju lite jobbiga. Någon har ju full tillgång till både E-mail, facebook, meddelanden och telefonnummer.
Men det var rätt snabbt fixat, så inte det heller.
Kan det vara för att jag inte längre är inkopplad och tillgänglig?
Tror inte det då jag är tillräckligt tillgänglig ändå. Har ju dator. Och Linda har ju telefon om det skulle vara något akut av något slag.
Är nog lite av både och men värst är nog att det är någon annan person som valt att ta den ifrån mig. Eller hittat den på marken och VALT att behålla den.
Det värsta är att det finns en gärningsman som kanske såg mig leta efter den och bara satt och fnissade!
En osynlig ninja som stjäl och sen sitter på stranden där ingen ser och kollar på mina semesterbilder.
Men! Det finns en stor chans att jag tappade den i vattnet och ingen såg det.
Det är starka strömmar i dessa vatten som lätt kan dra med luren ner i dom mörkaste haven. Eller åtminstone begravt den under sand, under ytan.
Och för att må bättre som människa så väljer jag att tro på vattenteorin som Linda kokade ihop för att jag skulle hålla käften om mobilen som vi aldrig kommer se igen.
Tack och god natt.
Lämna ett svar