Upp mitt i natten! Klockan är 12:30 och nu är det äntligen så varmt att kroppen slutar skaka!
Vi klär på oss och drar ut för en frukost på det kända German Bakery.
Vår servitör heter Shanti och vi träffade honom redan igår kväll när han raggade middagsgäster.
Käkar en enkel frukostmeny med masala the.
Med generösa ord kallar jag denna frukost medioker, man vill ju inte gnälla hela tiden men är det skit så är det skit.
Halvstekta ägg, EN brödskiva, några bitar potatis, smör/marmelad och en espressokopp med the.
Sen är dom skitsega med ayt plocka av eller komma med notor, inget jätteproblem eftersom vi inte har några tider att passa.
Antagligen gör dom så för att ha så många sittande gäster som möjligt, många gäster lockar fler gäster.
Klart det är så eftersom vi tänker likadant. Man undviker att gå in på ett tomt ställe även fast ett tomt ställe borde ju betyda att man får bästa service och mat? Med endast en kund har dom väl tid att göra allt perfekt?
Vi får trots allt notan efter ett tag och går vidare till grannstranden. 10 minuter promenad till en mindre strand med en sötvattensjö på baksidan av stranden.
Hyr solstolar för 50 rupees/dag och läser våra böcker.
Det kommer försäljare då och då som kränger allt från armband till frukt.
En ung indisk tjej med massa sjalar och typ strandlakan kommer och börjar prata med oss, sätter sig på hörnet av min solstol och pratar om Lindas Shantaram-bok (Linda läser den först).
Jag tänker direkt ”snart ska vi köpa grejer”, men hon är duktig på engelska och pratar tydligt samt långsamt.
På något sätt får hon oss att fråga vad hon har att sälja, kan vara den bästa försäljare i världen.. Strandfilt är bra att ha så vi letar fram en snygg grön modell med solar på. Slänger med en sarong också i hopp om ett kanonpris.
Jodu, kanonpris blir det! För henne…
Det är nu vi ska vara hårdare fast snälla. Dom är vana med att sälja till ryssarna som kommit hit dom senaste 10-20 åren och jag kan tänka mig att ryssar är extra svåra att förhandla med.
När dom säger ett pris så går vi ner på hälften ungefär och möts mitt emellan.
Minns inte vilket pris vi slutade på nu men det blir fler förhandlingar under kvällen som jag minns mycket väl!
När vi känner att vi fått tillräckligt med sol och vi köpt filt och juice så betalar vi våra stolar och går hem.
Vilstund!
Nu har solen gått ner och vi går till gatan mot lillstranden så också var belamrad för att konsumera mera.
Behöver lite t-shirts och några enkla byxor, mina chinos får mig att se ut som en bankir här bland alla hippies med ali-baba-byxor.
Första butiken möts vi av en ung indisk tjej och visar oss runt i butiken och vi hittar några grejer men bestämmer oss för att kolla igenom gatan innan vi köper något på första bästa.
-”Ok, but if you find anything that I have, you buy here. Ok?” säger hon.
Ok ok självklart.
Vi hittar några plagg som kändes unika och tar dom, blir bättre på att förhandla. Eftersom alla stånd/butiker har ganska samma utbud så kan vi vara hårdare. Får vi inte ned priset går vi till nästa bara.
Någonstans i mitten får jag ett bud på min Adidas-hoodie av en affärsinnehavare, hon menar på att dom inte har så fina material i det som dom säljer och hon byter gärna den mot varor i sin butik. Jag säger att jag kommer tillbaka innan vi åker iväg om jag vill byta in den.
I sista butiken där vi ska vända hittar jag en t-shirt och ett linne som jag gillar och passar, han vill ha 900 för dom tillsammans.
Jag bjuder 200 styck.
-”Nonono, this is high quality. Best price I can do is 800” säger snubben.
-”Yeah but another guy down the street sold it for 200. I’m not paying more.”
Lite fram och tillbaka så har jag höjt priset till 450 för båda men det vill sig inte och vi går.
Då ropar han -”500 then, last price”
-”450. No more, sorry.”
Tyvärr, vi är båda lika envisa så blir inga t-shirts.
I verkligheten är dom värda mindre.
Dom har ju 100-tals, ibland 1000-tals plagg.
Om alla dom är värda i snitt 400 rupees så är det ju en hel del pengar.
Jag tror inte dessa gatuförsäljare har råd att sitta på 30000kr i varor faktiskt, därför vill jag vara lika hård i förhandlingen som dom är. Dom är nöjda så länge dom går plus och det blir jag också.
Sen är dom ju fattiga och jag har ju klart råd att betala 60:- för två t-shirtar.
Men det handlar om att inte betala mer än man behöver.
Som en katt och råtta-lek nästan.
Vi ska vara hårda men vänliga, en svår balansgång att gå.
En senare förhandling så betalar jag ändå 500:- för två t-shirts. Verkar vara deras smärtpunkt.
Nu har vi handlat klart och kvar är bara första butiken som vi lovade att komma tillbaka till när vi gick tillbaka.
Så jag har sparat två byxköp till dess och Linda har något linne där.
När vi kommer fram är hon på oss direkt. -”What did you buy? Show me show me!”
Jag visar upp våra inköp och berättar vad vi betalat. Vi har klarat oss ganska bra då hon inte har exakt samma plagg i sin butik förutom två byxor så hon skäller på oss med ett leende.
Det är också nu det går upp för mig att det här är samma tjej från stranden som vi köpte strandfilten av… Jag är dålig på namn men sämre på ansikten, riktigt dålig kombination! 🙂
Jag förklarar för henne att vi har ju sparat några inköp för hennes skull.
Hon lugnar ner sig en smula och vi letar fram några plagg vi gillar.
Två par enkla byxor till mig och två linnen till Linda, låt förhandlingarna starta!
Det är som börsens öppning på morgonen, en hård förhandling är att vänta..
Hon räknar ihop allt till 1350 rupeerare.
Vi får en chock och berättar priser vi fått på liknande plagg under kvällen samt lämnar ett bud på 700.
Byxor 150 styck, linnen 200 styck.
Det möts av samma ilska som när hon såg våra shoppingkassar!
-”You try to kill me!” säger hon och går ner till 1200.
Ok ok. Kanske var lite lågt, 800 får du miss Von Anka!
-”No, you give good price. That’s too low!”
900 då? Inte mer!
Nu händer något som jag enbart kan anta är med hjälp av svart magi och voodoo-trick. Men hon får upp priset till 1100 rupees. Jaja, det känns ok
Hon må vara slipad som en diamant men också väldigt snäll och lättsam. Som en hundvalp som hjälper till med deklarationen kanske. 🙂
När vi betalat presenterar hon sin mamma som äger butiken och säger att är hon inte där så får vi bästa pris av mamma. Vi är på vip-listan!
Hygglo!
Nu drar vi på våra kläder och går ut för att söka föda! Det känns som det är det enda vi gör på semestern. Köper kläder och äter mat. Så vi ska se till att äta enklare och billigare frukost och lunch i framtiden, spara till middagen.
Vi hittar det enda stället med goa-trance musik och går in. Finns ett annat sällskap där som ätit klart och vi sättet oss två bord ovanför dem.
Det är dekorerat som en konstig dröm eller en rave-fest. Starka färger och helt fantastiska målningar på ett stort tyg. Kanske 1 gånger 2 meter. ”Backdrops” säger Linda att det kallas.
Extremt snygga kan man säga utan att överdriva och vi ska kolla en butik som vi såg sålde dom. Men de lär kosta som en svensk månadslön, vi får se.
Maten var sådär tycker jag. Man kommer för inredningen och musiken.
Musiken ja… Dom höjer och sänker hela tiden, vi misstänker att dom är rädda för poliser då det finns gränsvärden för hur högt man får spela på stranden. Hur larvigt som helst kan man tycka men jag antar att det lätt blir så högt att man inte ens kan vara på stranden när alla restauranger överröstar varandra.
Men nu är det värre åt andra hållet istället. Nu får dom ju knappt spela så deras egna gäster är nöjda.. Blir väl lätt så när det ska lagstadgas fram ordningsregler?
Vi tackar för oss, betalar och går.
Tar en natt-the och glor på folk, sen går och lägger oss.
En närbelägen strandkrog har fest ikväll och vi hör deras musik väl i vårt skjul som pågår långt in i natten.
God natt, baskagge.