Dag 11

Mitt i natten gick vi upp, klockan vad säkert 11!
Frukost på altanen medans vi överväger våra val för dagen.
Vi hyrde ju en moppe i förrgår och använde den inte alls igår. Så det känns korkat att låta den stå en dag till för att sen lämna tillbaka den. Orörd.

Juste, jag glömde nämna att vi fick våran dassiga avdomningsmaskin utbytt och vi nu har en rätt ny, svart och fräsch Honda.

Efter en del googlingar och kartkoller tar jag beslutet att hojja till en strand 20 minuter bort.
Startar moppen och åker iväg, självklart tom tank som alltid så vi kastar in en 50-lapp rupeer. Det ger oss en liter ungefär, mer än vi behöver för våran lilla tur.

Dom lär ju slanga ur bränslet varje gång dom får tillbaka en moppe, så varje hyresgäst måste tanka och man kommer tanka mer än man behöver.
Extra inkomst till uthyraren och det kan dom gott ha.

Ju längre ifrån våran turistby vi kommer så är det faktiskt mindre skräp och allt ser lite bättre ut. Så det är ju kul.
Ett annat plus är att nya moppen levererar! Den är tystare, vibrationsfri (näst intill) och skön att köra.

Väl framme på plats så är det som väntat. Renare, lugnare och färre människor. Finns en handful barer,  restauranger och solstolar men vi sätter oss på våran överprisade strandfilt och läser/solar.

Väl mätta på sol och litteratur så vill vi mätta magen. Känns som det enda vi gör, äter.
Bredvid oss ligger bar/restaurangen ”Dolphin Shack” som jag läst om på tripadvisor. Ska vara bra säger dom som vart här innan.

Vi blir tipsade om de grillade rätterna som består av antingen tigerräkor, kyckling eller fisk.
Med ”fisk” menas nyfångad kingfish eller någon annan jag glömt bort. Kingfish skulle vara bäst hur som, så vi kör!
Till detta ska nämnas att vi ätit uteslutande vegetariskt förutom ett litet snedsteg i Mumbai på Leopolds (en krog som nämns flertalet gånger i Shantaram berättar Linda som läser den nu).

Så nu händer det! Insåg också att vi inte frågade vad firren kostar så det blir en rolig överraskning till dessert.

Fisken är levererad! Helstekt med huvud och allt. Men väldigt fin, kanongod marinering och köttet bara följer med gaffeln och lämnar benen där dom hör hemma, på tallriken.

Mätta och belåtna tar vi in notan och gissar på en 350 rupeeror.
Vi hade mer fel än Bush hade om massförstörelsevapnen i Iraq.
600 rupeererer blidde det, plus dricka! Fasansfullt! Vi blir så opp över örona galna att vi… Att vi… Att vi….. Att vi betalar glatt och går tillbaka till stranden.

Man kan inte klaga på priset om man inte brydde sig i förväg. Speciellt inte om man tyckte maten var god!

Kort därefter slänger vi oss på biken och sticker hem för att fånga solnedgången igen.

Tyvärr så tror jag vi har någon slags attraktionskraft för strandförsäljare för vi är snabbt omringade.
Linda hade en ung tjej på typ 13 år som erbjöd sig massera våra fötter, nja.. Då får det vara billigt. Tänker Linda och erbjuder 200 för en fotmassage.

Tjejen tycker hon ska ha typ 100000000 dollar. Det går vi inte med på och förhandlar till 650 ruprar för båda.
Låt oss vara realistiska, hur bra kan en fotmassage från en 13-årig armbandsförsäljare vara?

Så hon sätter igång med Linda medans jag blir påtvingad armband av en annan förmåga till höger.
Jag vill inte ha armband egentligen men svag som jag är släpper jag garden precis under hakan och hon jabbar fort! (boxningsreferens (min första och kanske sista))
Nu har jag två armband i handen och är villig att köpa för 100 rupper styck.

Jag vet att ett armband kan kosta 100 ruvpees då försäljare har lockat mig med det priset på gatan så det är ett skäligt slutpris tycker jag.
I vanlig ordning vill hon ha en smärre förmögenhet, typ 800 för båda.
Jag börjar på 100 och går snabbt upp till 200 för båda och är tydlig med att det är det högsta jag är villig att ge. Vill ju inte ha armband egentligen..
Hon tjatar och tjatar. Nämner grejer som -”Give me 300 so I can go, you make me miss customers.”
Med en kommentar som den är det inte längre tar om en förhandling utan utpressning.

Hon kom till mig om jag inte har helt tappat greppet. Det var hennes tjat som fick mig att ens titta på grejerna och nu uppehåller Jag henne?
Vi satte oss på stranden för att se solnedgången, den är för länge sen nere. Tack för det era jävlar! 🙂

Jag fiskar fram 200 ruplor och säger -”200, take it or leave it” och hon säger ”No, 250.”

Nu är fotmassagen klar och jag frågar om hon har växel på en 1000-lapp. -”Sure”
Hon får den och ger mig 100 i växel.
-”I give 50 later, no change.”

Neeeee. 650 sa vi. 850 säger hon och börjar gapa till sina polare bredvid oss 
Vi står på oss ett tag tills det är tydligt att vi blivit lurade.. Jajaja skit it då!!
Ta det och försvinn!

Inte bara dåligt för nu har jag inte råd med armbanden. Så nu säger hon att jag kan betala imorgon och håller fram handen.
Jaja, för två hundra?
Jag väntar tills hon säger orden innan jag förseglar uppgörelsen med ett handslag.

Inte nog med att jag fick priset som jag ville ha, jag fick det på krita dessutom!
Nu får jag hoppas att hon känner igen mig imorgon för jag kommer inte göra det. Jag är dålig på ansikten.

God natt, armbandsfnatt