Etikett: Indien

  • Karaokekvällen

    Andra dagen under vår vistelse i södra Goa åkte vi förbi ett ställe med namn Firefly. Det som utmärkte stället var deras logga som är rund med olika mönster och en stor eldfluga i mitten samt det mer utmärkande av allt, skylten på gatan som löd ”Karaoke tonite”
    Karaoke! Dit ska vi, nu ska jag visa dom här Goanerna hur man sjunger!

    Vi dyker upp klockan 19:30 och karaoken börjar 20:30. Perfekt, då hinner vi äta innan.

    Medans vi äter så kommer karaoke-typerna och riggar upp allt mitt framför oss på dansbanan/scenen.
    Provkör högtalare och micar och det låter högt och bra, nu börjar jag tveka, väldigt seriöst det här jämfört med K-karaoke(Odenplan) som är ett kanonställe men absolut inte samma fokus på ljudkvalité som det här.
    Snubben tar sen upp en stor krom-mic med stativ. Sån som man ser på en konsert eller musikvideo.
    Direkt höjdes nivån 4 snäpp till!

    Börjar ana att kvalitén på sångarna här är hög nog för att kräva denna utrustning. Den nivån ligger inte jag på, absolut inte!

    Klockan är nu 20:40 och mannen med supermiccen presenterar sig och startar upp en låt. Minns inte vilken men jag har hört den förr och det låter så bra att jag får en liten man-crush! Det tog mig en liten stund att acceptera att det var han som sjöng och inte bara lip-syncade.

    Sen börjar folk skriva lappar med de låtar dom vill köra samtidigt som första gästen sätter igång.
    Självklart lika bra som mannen vid mixerbordet, låt oss kalla honom K, och jag nu landar det på riktigt. Jag är så långt ut på sjön i galen tunna på ett blått skåp att jag inte längre ser land!

    Det är några enstaka artister som är av ”glad-amatör”-nivå så jag vågar mig fram och skriver ner två låtar som jag ”kan”, kört dom förut i alla fall. ”Creep” av ”Radiohead” och ”Easy” med ”Faith no more”

    Hoppas han tar Easy först för den är avsevärt lättare.
    Tog några minuter sen säger han i micen ”Next up is Hieinreik and he’ll be singing Creep by Radiohead.”
    Fan! Tänker jag och går fram och tar micen, vi gäster kör på vanlig trådlös mic, sen börjar spektaklet.

    Låt mig måla upp en liten bild först.
    När vi kom var det ett annat sällskap på 4 personer, nu är det fullt! Vi snackar minst 50 pers.
    Aldrig har jag stått framför så många med en mic.

    Så nu sätter det igång. Jag kan både låt och text men har inte lika bra koll på nerverna. Något som jag också hör på min egna röst.
    Jag tar mig igenom bäst jag kan och vill helst försvinna igenom golvet efteråt 🙂

    Linda säger det var… bra.. Typ.
    Tydligen bör man flytta micen från munnen när man tar i. Önskar att jag visste det innan för hon säger att det likasom skar i öronen.. lite…… Faaaaaans skit!
    Jag får hämta upp det här på Easy. Då kommer publiken jubla över min fantastiska sångröst och framträdande. Bergis!

    15 minuter senare kommer K fram och frågar om min låt. Verkar inte som han har den.
    Eller så tog han bort den så jag inte ska köra igen. Vem vet?
    Jag vet att jag ska flytta micen från munnen nästa gång, det vet jag.

    Vi sitter kvar ett tag och lyssnar på skönsång och kråksång tills vi tröttnar och kör hem. Lite på örat förstås, så man gör här så kom inte med moralpredikan över alkohol i trafiken.
    ”When in rome” som dom säger.

    Moral är lokalt producerat och om man förväntar oss att resten av världen ska ha samma värderingar så bör du köpa en flygbiljett eller åtminstone en bok! 🙂

    Samtidigt vet jag att körförmågan försämras och här är ju ett av dom sista ställena man vill vara med i en olycka på.

    Onödigt, ja vet. Men ångrar ingenting!

  • Södra Goa

    Såja nu sitter vi på tåget från Pernem till Margaon i södra Goa.

    Det kom bara 30 minuter för sent vilket är ovanligt tidigt enligt argentinaren på perrongen. Har har väntat 2-3 timmar innan på indiska tåg. Blir väl så när det springer kossor, barn och hundar på rälsen hela tiden.

    Väldigt spartanskt inrett med enkla galonbäddar och öppningsbara fönster med galler så man inte hoppar ut.
    Ingen wi-fi vilket förstås är helt oacceptabelt! Vad är det för vildar som åker på dessa tåg utan internetuppkoppling.

    Argentinaren berättade att man kan sätta sig vart som helst så vi hängde på honom och hans tjej och satte oss med dom.
    Tågresan är ändå bara 2 timmar lång efter 80 km resa.

    Förhoppningsvis kommer någon kolla våran biljett som vi betalade dyrt för på en liten resebyrå i Arambol. Vi kunde tydligen köpt biljetterna på plats för en spottstyver. Vi är lurade i vanlig ordning!

    Efter vad som kändes 20 minuter är vi framme. Tackar argentinaren och går åt olika håll, dom skulle trots allt vänta 3 timmar på deras nya tåg.
    Ut från stationen möts vi som vanligt av 10 taxichaffisar. Vi tar första gubben som vill ha 350 röponarer att köra den här halvmilen.

    Genom taxirutorna är det uppenbart att södra Goa skiljer sig från norra.
    Känns renare och samtidigt fattigare.
    Stränderna är tommare på turister, försäljare och bar/restauranger.
    Att det skulle vara lugnare och tommare var vi förberedda på men det är inte förens nu det blev verklighet.
    Känns trist efter två veckor på Arambols ganska höga tempo med folk överallt och restauranger, barer och musik nästan dygnet runt.

    Efter en tur på kanske 20 minuter så är vi framme vid hotel Furtados (låter som en spansk snabbmatskedja).
    Det är ingen vacker syn
    tagen ur Wings katalog direkt.

    Låt mig klargöra. Vi vet inte vart vi ska bo alls.. Det är researrangören i Mumbai som bokade in oss på Arambol och nu på detta ställe och allt vi fick är ett namn och adress.

    Så nu när vi anlänt så går det upp för oss att detta måste vara ett av de absolut billigaste stället som finns här vid stranden.
    Det ser lite ut som en arbetsplats med sopor här och där men inget har byggts här sen Gandhi kom tillbaka från Sydafrika.
    Personalen är lika hjälpsam och serviceinriktad som simfötter gjorda av bly. Restaurang och lobby sitter ihop med en stor servering som kunde varit schysst om det inte var så slitet och fullt med flugor. Direkt enas vi om att inte äta här någonsin.

    Rummet är lyckligtvis ok. Rymligt med en stor säng så hård att man kan använda den som skärbräda om så behövs, ett badrum med riktigt varmvatten i duschen vilket är en lyx vi inte sett till sen vi var hemma, och en takfläkt med olika hastigheter. Maffigt!!
    Ingen A/C dock för det skulle väl kosta 4 kr extra eller så.

    Vi har under tiden i Goa insett att resegubben i Mumbai absolut inte har våra intressen lika nära hjärtat som betalningen vi gjorde.
    När vi satt där och diskuterade så lät det inte helt fel, efter lite förhandling så hade vi ett pris som enligt mina beräkningar inte var helt tokig.
    Men han sa saker som att det var helt galet fullbokat överallt och bokar vi inte nu direkt så kan det bli väldigt svårt att få boende i Goa på plats.
    Det är högsäsong och knökfullt nu.

    Men på plats i Arambol var det tydligt, och arbetande på plats instämde, att det är väldigt lite folk i år.

    Så antingen visste han inte om det var fullbokat eller ej. Eller så var det enbart snack för att skrämma upp oss lite så vi anlitade honom.
    Jag är säker på att det var båda dom skälen.
    Även så att priserna vi ser här nere är avsevärt lägre än de han sålde oss. Vi har bett om en normalresa, betalat för en lyxresa och fått en budgetresa.

    Att han levererar någonting alls är lyckosamt eftersom han lika gärna kunde struntat i alltihop och skrattat hela vägen till banken så fort vi hoppade på bussen och lämnade Mumbai.
    Men det gjorde han inte vilket visar på att han kanske inte är så lömsk som vi fått för oss.

    Men nu är vi här och det finns annat att göra än att gnälla.
    Vi har hyrt moppe igen och åkt omkring en del redan, med moppen mellan benen har vi nära till två större turistorter med shopping, mat och allehanda aktiviteter så vi slipper hänga på hotellet.

    På återseende!

  • Massagekryddor

    Södra Goa passar oss bra nu.
    Vi rör oss fritt i hela landskapet på moppen med pilot Sedelius utan problem.
    Vi har hunnit med en del sightseeing hit och dit och vi hittar runt utan karta till dom närliggande ställen som om vi bott här flera decennium.

    Direkt på morgonen skulle jag på ayurveda-massage tidigt på morgonen. Redan klockan 11:00. Det blir tufft!
    Vet ingenting om det förutom att Linda gjorde samma och beskrev den som en timmes tuttmassage.
    Det ska tydligen vara olja och många stora rörelser överallt, han var till och med inne i håret och geggade.
    Jag var lätt nervös men hoppas att snubben vet vad han gör. Lyckligtvis har jag inte mycket till tuttar för han att förvirra sig på.
    Jag hade även en liten förhoppning att det var en tjej som jobbade idag vilket av någon anledning känns bättre, men tyvärr. Samma man som igår.. Jaja kör på, gör ditt värsta!

    Han sätter igång och knådar och grejar och jag funderar på varför jag föredrar en kvinna för jobbet.
    En del är för att en massage är lätt intim och jag föredrar intima stunder med personer av det motsatta könet.
    Sen har jag svårt att slappna när jag har en herre hängandes över mig och smeker min kropp med sina händer.
    Det kanske bara är jag?

    Men jag ligger kvar och är beredd att säga till om det blir för mycket.
    Vilket det i slutet nästan blir när han börjar gegga runt i ansiktet till ingen funktion men jag sa ingenting och genomled.
    Sen var det inte bara illa, benen gjorde han bra och kunde ha stannat där hela timmen.

    Men nu är det slut, jag betalar, tackar för mig, går ut och känner mig lätt utnyttjad.
    Kortfattat recenserar jag Ayurveda-massagen som: ”Gillar man att bli smekt av en man så är det ju bra!”

    Efter massage och frukost gasade vi runt 2 mil till ”Sahakari Spice farm” för en guidad tur runt deras plantage.
    Det började med en förvånansvärt god buffé och sen startade turen.
    Vi blev hopsatta med två brittiska kvinnor som jag tror var tillsammans.
    Den ena såg ut som en brittisk Ellen DeGeneres och pratade lika snabbt och mycket som henne. Den andra britten höll sig upprätt med käpp, var svartklädd med tribaltatueringar väldigt lika min egna och jämnlång med mig.
    Trevliga och blev mer och mer chockad över allt vi fick förklarat av guiden som Ellen snabbt döpte till ”Lilly” när hon inte kunde uttala hennes riktiga namn.

    Till exempel när vi fick se bananer på sin växt och fick lärdomen att banan är ett gräs!
    Vem visste det?! Inte Ellen iallafall för hon var på väg att få en hjärnaneurysm av chocken hon gled in i efter vetskapen om banangräset.

    Sen såg vi kanel, vanilj, kardemumma, muskotnöt, piripiri och dagens mest chockerande frukt, Ananas! Den växer längst upp i en Aloo Vera-liknande buske och det blir en ananas per buske och år. Här hade jag trott dom växte på en stor buske eller något.
    Lustigt hur lite vi vet om det som vi bara slänger ner i korgen på Ica och sen kastar hälften.

    När turen är slut får vi varsin lokalproducerad feni och en liten påse med olika kryddor från plantagen vi precis såg.
    Vi passar även på att köpa några andra kryddor att ta med hem.
    Sen moppar vi hem igen och avslutar dagen på närmsta strandhaket.

    God natt, kryddkatt!