Efter att på fredagen i princip snubblat över ett skogsrave på vägen hem från Sveriges huvudstad Stockholm så blev det en sen hemkomst. Skamset messade jag Martin och frågade om vi kan skjuta på hämtningen en timme. Morgonen därpå får jag svar att det går hur bra som helst.
Dagen därpå får jag med mig Lindas kompis Sanna som vill ha skjuts hem till Årsta vilken förstås gör mig ännu senare, men det är ju trots allt ingen som helst brådska, havet kommer troligen inte dunsta bort under tiden jag “förlorar” genom att köra hem trötta skogsravare.
Hämtar Martin och vi går på systemet för att köpa landstigningswhiskey och Willys för att införskaffa konserver, godis och annan dryck. Sen raka vägen hem till mig för att hämta packning och lite grejer ur kylen.
Nu är klockan 13:10 och vi har äntligen nått båten.
Glömmer förstås en kasse med matvaror i hallen hemma och får ila hem och hämta, sen kastar vi loss omedelbart och puttrar framåt.
Martin styr medans jag riggar upp det segel jag lånat av grannen som jag varken vet hur det ser ut eller vad för storlek det har. Men det passar åtminstone på rullsystemet men snabbt därpå presenterar sig ett problem med att ha ett för kort segel på detta rullsystem.
När jag försöker rulla in det så rullar fallet med sig runt förstaget och fastnar.
Ner med skiten, tänk om, gör annorlunda och förhoppningsvis rätt.
Sätter dubbla fall på rullsystemet med förhoppningen att två tampar där uppe stoppar upp upplindningen lite så man kan rulla in och ut med bara lite besvär.
Eureka! Det fungerade. Fallen snurrar fortfarande in sig lite men till en mindre grad så rullfunktionen bibehålls och jag får runt hela seglet efter lite om och men.
Några minuter senare är vi utanför björnö och det blåser på i kanske 7-9m/s och går några svall på vågorna ute på Nämdöfjärden. Vi ser segelbåtar på läns och slör som tuffar på i förväntansfull fart.
Nu åker trasorna upp!
Med tanke på det mindre, och för båten feldesignade, seglet förväntar jag mig att vi kanske kan maxa 5 knop idag, men usch va fel jag har!
Efter att fått upp båda seglen och kommit ut från de sista öarna hittar äntligen vinden våra segel och accelererar båten upp till 5.5 knop. Vansinnig, förbluffande, och hårblåsande hastighet.
Martin ramlar rakt bakåt och jag själv lyckas hålla mig upprätt med hjälp av ratten som jag krampaktigt håller med mina båda händer.
Nu är vi iväg!
Det “lilla” förseglet gör ett utmärkt jobb och jag upptäcker nu Gransegel-loggan i fram på det.
Wow! Ett riktigt hantverkssegel av en anrik svensk gammal segelmakare, inte undra på att vi nu nästan planar på Nämdöfjärden i strax under 6 knop.
I takt med att öarna akter om oss smälter samman med fastland bakom dom när vi rör oss mot Nämdö dör också vinden som gjorde oss så glada när den fyllde våra segel.
Vind dirigeras ofta om när den kommer nära land och följer kusten. Vilket blir uppenbart när man kommer bort från land och vinden dör.
Nu glider vi framåt mellan 4-5 knop vilket är lika behagligt som det är acceptabelt.
Tävlar med en familjebåt som har både en större båt och jolle i vattnet bakom aktern. Kan bli en spännande regatta!
Direkt när vi startat igång denna tävling utan deras vetskap är det tydligt att vi väljer att gå på två olika sidor av en större ö. Vi går en lite längre rutt med förhoppningen att den har bättre vindar, dom går mellan två öar som jag anser vara lite för tighta för att slippa kryssa, i lä.
Nu önskar jag att kunna berätta hur mycket bättre vårt beslut var… Men det kan jag ej. Dom fullkomligt krossade oss med bättre seglingstaktik och vi ligger långt efter.
Nu finns iaf chansen att ta in så mycket som möjligt då vi har ett bättre avstånd till Nämdö som effektivt stoppar all vind där andra båten är på väg. Och visst, vi har lite mer fart där vi kör men det räcker inte alls och vi erkänner oss besegrade.
Grattis slumpmässigt utvalda omedvetna tävlingsseglare. Nästa gång tar vi samma väg så får vi se vem som är den mer kompetenta seglaren!
Nu hägrar Braka långt framför fören på båten och det ligger inte en enda båt på det område som jag tänkt mig att vi skulle ligga på under natten.
Tilläggningen går enligt plan och vi ligger riktigt fint i en naturlig vik på Brakas norra sida.
Äter mat, tar en promenad på Braka där vi myntar uttryck som “Skärgårdsparkour” och “Skärgårdsjenga”, varsågod mänskligheten!
Efter ett par timmars prat om samhället, universum och allmänt skitsnack somnar vi till lite skön Shpongle i högtalarna.
Några timmar senare vaknar jag av oroväckande hög ljudnivå från båtens rigg som får mig att misstänka att vinden har vänt och försöker nu spola oss iland på Braka.
Ut och kolla förtöjningarna!
Vinden kommer rakt från styrbord, på babord är det grunt och en bergsvägg så dit vill vi absolut inte. Tar mig iland och monterar ett spring på styrbord sida med förhoppningen att vi slipper överge fartyg i panik när bergsväggen slagit hål på skrovet och det sprutar in vatten likt en gardena-spridare.
En dryg timme senare börjar kölen få bottenkänning och det hjälper inte längre att spänna upp ankarlinan, vinden snett bakifrån är så stark att ankaret bara glider. Får snabbt liv i Martin och berättar att vi måste kasta loss och försöka ta oss ut, omedelbart. Han är snabbt på fötter, hoppas iland och kastar loss. Drar bort springet från båten och backar/drar i ankarlinan.
Operationen är lyckat och vi åker till närmsta ö med lä för att ligga på svaj istället. En ö nord-öst om Braka vid namn Trätskär ser lovande ut med en vik på sydöstra sidan.
Uppdraget slutfört och vi kan ta det lugnt igen. Äter vegetarisk korv med bröd till brunch och tar det lugnt ett par timmar tills det är dags att segla hemåt.
Hemresa går även den som tänkt. Väldigt lugnt idag på Nämdöfjärden då vi var under 3 knop ett tag men hittade senare lite vind som kunde ta oss hem.
Vi närmar oss Klevsfjärden från norra inloppet och där ser jag han.
Ett sälhuvud 20 meter framför båten som tittar rakt på mig. Martin är nere i ruffen och jag säger, “Martin Martin, säl säl säl säl.” Martin tittar upp samtidigt som sälen dyker ner och snabbt börjar vi kasta ut bröd i vattnet, för låt oss vara ärliga.. Vem gillar inte polarbröd?!
Inte sälar iaf.. vi lyckas locka fram ett par fiskmåsar i alla fall vilket inte är hälften så kul som en säl.. då tittar han upp igen! Den här gången 50 meter bakom båten, simmar omkring där istället för vid våra mackor. Antagligen har han redan käkat eller så har han en glutenallergi och håller sig borta från mjölprodukter.
Puttrar igenom det ökända grundstötningssundet, även känt som Säbyvikskanalen, är högvatten nu så jag är förhållandevis lugn även fast alla gånger jag slagit i gör sig påminda i form av en liten klump i halsen.
Jag förstår att detta är lite oklart för er som aldrig åkt med i min båt och hört mig berätta om detta sund. Det sägs ha ett fridjup på 2 meter och min båt sticker 1.8 meter ner i djupet. Det lämnar inte mycket till marginal som ni förstår men det finns ingen annan väg.
Första gången vi åkte igenom här slog vi i enormt hårt i drygt 4 knop, så nu tar jag dom känsliga partierna nära 2 knop med växellådan på neutral samtidigt som jag håller i mig och spänner varje muskel i kroppen.
För att köra på grund är bland det mest otäcka saker man kan göra med en båt.
Men idag gick det bra tack vare den höga vattennivån och vi lägger till utan några komplikationer.
Tack å hej, sälpastej!