Hej hej.
Nu har du nått den sista sidan du någonsin behöver bokmärka!
Den här bloggen startades samtidigt som min författarkarriär den 8e Januari 2015 när jag och min res/livspartner Linda klev på flyget till Indien för vad som enklast kan beskrivas som en oförberedd och smått otäck semester.
Då gick den under namnet ”Wandelius” vilket är en kombination av mitt och Lindas efternamn och tanken var att vi båda skulle blogga samtidigt för att presentera två olika perspektiv av samma upplevelse.
Men det visade sig snabbt efter första inläggen att det var mest jag som var intresserad av bloggandet.
Jag drog nog med Linda som moraliskt stöd för att få mod nog att plåga er med mina tankar och idéer.
Så nu tuffar jag på ensam här och så får vi se vart vi hamnar i slutet. Förhoppningsvis fortsätter jag skriva även när vi kommit hem igen men då blir det väl om vädret och det senaste ”Game of thrones”-avsnittet för det brukar vara det mest spännande som händer i vardagen.
För övrigt så vill jag nämna igen att i författarväg har jag inget tidigare att visa upp. Delvis därför jag fått ändan ur nu och börjat skriva.
Det var en afton någonstans under 2014s kalenderår som vi gick igenom lite gamla kartonger från våra tidigare liv när Lindas 14 år gamla dagbok ramlade ur. Det resulterade i en fantastisk läsning från min sida och röda kinder från Lindas.
Men då fylldes jag av en lätt ångest och ledsamhet över att det finns inga som helst insikt i hur jag var och hur jag tänkte när jag var ung. Jag skrev aldrig dagbok och jag ritade inte, mina åsikter och tankegångar är försvunna för alltid. Och det är tråkigt.
Så när jag säger att jag skriver inte för någon annan än mig själv så menar jag just precis det. Att ni får ta del av det bör ses som en bonus och ni ska vara outtömligt lyckliga att få läsa ord som dessa! 🙂
Men jag har visst glömt att presentera mig.
Jag föddes i en liten liten människokropp i början av mitt liv. Fick ett namn tilldelat och under mitt liv så har jag format min person kring det.
Jag lever kanske 62% i mitt huvud, resterande i andras och en liten bit i verkligheten. Möjligen är jag kreativ i kärnan av mig själv men gör inte ens hälften av vad jag bör för att få utlopp för det. Men så länge jag lever aspirerar jag att bli bättre. Jag gillar ord men jag läser väldigt sällan, gillar musik men kan inte spela själv och jag gillar konst men kan inte rita en streckgubbe ens om det skulle rädda mitt liv.
Men jag vill kunna allt det! Allt och lite till men vill inte ta mig tid att lära, finner jag inte talang för något så brukar jag ge upp snabbare än omedelbart och skaka på axlarna.
-”Hepp! Då gör jag något annat istället”
Livet känns för kort för att lära sig svåra saker men jag misstänker att det inte är sant? Jag vet att det finns massor med individer som lärt sig saker dom aldrig trott dom kunde eller trott att talang var en förutsättning. Så är det inte, så länge du har rätt antal kromosomer så är du lika kapabel som Mozart eller Einstein.
Skulle dom gett upp så fort dom gick in i en vägg så hade vi fortfarande lyssnat på vinden och talat tyska. 🙂
Så gör inte så, utan i händelse av vägg, klättra över och blicka framåt!
Men nu glömde jag mig själv igen..
Jag är jag och det är du också.
Men tröttnar du på ditt jag så kan du lyssna till mitt en stund och sen möjligen ha något nytt att fundera på.
Så god läsning! Jag mottager både ros och kritik skeptiskt men vill gärna veta vad ni andra tycker om saker och ting.
Mvh, Henrik Sedelius