Efter att kastat loss under båtklubbens städdag och känt hur deras dömande blickar verkade som vind i seglen så bär det av i 6 knop mot Bullerön.
Gillar inte alls att bli tyst kritiserad som en städdagssvikare när sanningen är att jag helt enkelt inte fått informationen. Plus att jag inte är en fullblodig medlem i denna klubb, det är sällan någon vill sälja sin båtplats och dom är dyra när dom väl är till salu. Trots det hade jag gärna varit med och hjälpt till hela dagen och vi kunde kastat loss när det var färdigstädat, men det skulle väl ingen tro om jag sa för så säger säkert alla som inte är med och städar.
Runt 2 timmar senare är vi framme och beslutar oss för att segla ett varv runt ön för att scouta eventuella platser som passar kvällen och nattens väder. Det slutar till slut på Bulleröns sydöstra hörn, på östra sidan så vi ligger i något som liknar lä.
Ligger bra nu, men om några timmar ska vinden vända och putta oss lite åt sidan för att under natten avta helt och börja blåsa lite på aktern tillsammans med morgonsolen.
Men då är jag också uppe igen så det borde vara lugnt.
Nu kan jag bara hoppas att jag lyckas lita på våra förtöjningar och ankaret till den grad att jag kan sova som folk.
Tyvärr så blir det svårt, varje gungning registreras av min kropp som är på helspänn, redo att kasta mig ut i sittbrunnen för att ta hand om den livsfarliga situationen som detta gungande garanterat slutar i utan mig.
Det är vad min kropp är säker på. Fast jag själv samtidigt vet att vi ligger rätt så säkert.
Men det spelar ingen roll vad jag vet och räknar fram för fakta och statistik för min kropp reagerar instinktivt till den input den får av sinnesorganen. Nu känner den att det gungar och låter och initierar en reaktion i kroppen så den är beredd att gå till aktion om så behövs.
Precis samma sak som att se en spindel om man har spindelfobi. Trots full vetskap om att spindeln inte kan skada dig ändå drabbas av nära på panik.
Eller att stå bakom ett välbyggt staket på väldigt hög höjd. Vetskapen att det staketet håller för mycket mer påfrestningar än en liten människa kan orsaka får inte pulsen att gå ner märkbart om man är höjdrädd.
Eller är det bara jag? Ibland styrs jag av ett kontrollbehov tror jag. Och det är det behovet som håller mig vaken på natten för den jäveln är inte kapabel att erkänna sig underlägsen planetens vädersystem.
Han är bara nöjd efter att ha överlistat vädergudarna och gett dom fingret.
Han vill bli så säker på sin sak att inte ens den värsta situationen tänkbart kan påverka honom negativt.
Det är som om jag är utrustad med dubbelkommando och han sitter på passagerarstolen under dagarna när jag kör omkring, så fort som något dyker upp han inte gillar så rycker han tag i ratten och trampar på sina pedaler.
Spelar lite roll vad jag säger i det fallet för jag har inte styrkan att ta tillbaka ratten och bara sitter bredvid i panik.
Spelar liten roll att jag vet vad vi har framför oss och har kontroll på situationen.
Skiter i att vi behöver vila för att kunna ta oss hem imorgon utan att se dubbelt medans känner mig som en reumatisk 90-åring med en indisk magsjuka.
Skit i att vi åkte ut hit för att slappna av tillsammans med skärgården.
Skit i allt för han vet bäst och lyssnar inte till andra.
Bara för att han, låt oss kalla honom för Bob, Bob inte kan acceptera en förlust så ska alla lida. Bob hade hellre åkt omkring hela natten beväpnad med ficklampa och en bestämd attityd, övertygad om att det finns en naturhamn som är bättre än den nuvarande. Och han har rätt, det här är inte den perfekta platsen men man måste kunna nöja sig, den är rätt bra.
Bob kan inte förstå en situation som inte kan vinnas, där man måste se sin motståndare i ögonen och säga “Väl spelat! Oavgjort?”, det finns helt enkelt inte i honom.
Bob söker oavbrutet efter perfekta resultat. Kanske är därför vi ens är här ute? För att perfekta resultat inte existerar när det finns oändliga parametrar. Och det lockar Bob, för han vet bättre. Alltid!
Det är upp till mig att övertyga Bob. Eller helt enkelt göra myteri och kasta ner den jäveln i havet.
Men tänk om Bob styr oftare än mig? Tänk om det inte är en dubbelkommandoutrustad bil vi sitter i utan en vanlig bil och jag sitter i passagerarsätet med en sån där liten träratt monterad på min barnstol? Och likt ett barn rattar jag glatt på min lilla tramsratt utan att förstå att mina rörelser inte ens har en teoretisk möjlighet att påverka bilens rikning.
Tänk om min fria vilja bara är en illusion skapad av mitt beslutande undermedvetna? Eller medvetande kanske bara är upplevelsen av autonoma händelser?
Hör av er ni som vet! =)
Bob……. ju mer jag tänker på det ju mer förstår jag vad han representerar. Det är inte bara ett kontrollbehov, utan alla behov.
Han styr dit känslorna blåser utan att ens kolla vad som finns åt det hållet. Det är hans funktion.
Min är att observera, upplysa och förhandla med Bob. Och att bli bättre på de tre egenskaperna ger mig frihet.
Motsatsen är att blint följa sina behov hela sitt liv utan att ens tänka över varför.
Bara vetskapen om att denna konflikt existerar i mig själv gör det möjligt att träna på denna ”kamp” så jag får min vilja hörd och om jag inte får full kontroll så kanske vi kan mötas i mitten.
Så nu ligger vi här i båten och jag ser vad som händer, har vart med förr. Försöker gång på gång att snacka ner honom så vi kan sova men han är alltid lite bättre på att förhandla och vi avslutar en bit emellan med beslutet att om vi kollar förtöjningarna, igen, så lovar Bob att slappna av. Och då kommer lugnet, kanske även lyckas somna in en stund… Tills någon liten våg slår emot skrovet eller en liten fisk hastigt vaknat ur en dramatisk dröm, vaken igen, lyssnar väääldigt noga några sekunder tills jag somnar om.
En manet simmade förbi 400 meter bort och jag är vaken igen. Lyssnar, tänker att jag kan ju gå upp och kika så vi ligger kvar ”Nu när jag ändå är vaken.”.
Ja, vi ligger där vi legat hela natten, inga gäddor som bitit av ankarlinan inatt heller.
Så håller det på under natten och jag kan inte säga hur många gånger jag vaknat. Kan vara 40, eller 4, har ärligt talat ingen aning men garanterat fick jag inte den optimala sömn som behövs för att känna sig mänsklig.
Så bestämmer, det gör han gärna och ofta.
Bob är inte bara en plåga när man ska sova på en båt. Han är också källan till min motivationen till vad jag gör med mitt liv.
Bob gillar när vi har en dator framför oss för den kan han bemästra helt ostört och är en isolerad verklighet där Bob kan kontrollera varje variable.
Bob gillar också att bygga saker som ingen trodde vi kunde klara av.
Det är Bob som belönar och uppmuntrar mig att klippa gräsmattan för att någon eventuell person ska se vilken fin gräsmatta jag åstadkommit.
Det som jag tycker är roligt är det som Bob väljer att göra, de mindre roliga sakerna i livet som ändå måste göras görs enbart efter att jag samlat nog med viljestyrka för att jag inte vill att folk ska tycka att jag är oansvarig och barnslig.
Lite som att skriva den här texten. Det är inte Bob inblandad i alls utan enbart jag, Henrik. Som jag sagt tidigare så finner jag det oerhört svårt att sätta sig och skriva. Någon som jag jobbar på. Tränar upp styrkan att lyfta på locket och skriva.
Och det går väl sådär..
För att förtydliga så ni inte tror jag blivit galen. Bob är bara ett sätt att beskriva vad som driver mig till att göra saker. En kraft som jag innan inte kunnat urskilja, beskriva, och undersöka. Den del av mig som driver mig till det jag gör.
Motivation helt enkelt, Bob blev mitt sätt att beskriva motivation från ett annat perspektiv.
Eller så har jag blivit tokig och borde buras in! Tror inte det men ingen i världen är kvalificerad att bedöma sin egna mentala hälsa.
Juste, seglingen! Det var bra kanonväder för att vara Oktober och blåste ca 5m/s på vägen ut.
Dagen efter seglade vi förbi Sandhamn och klev iland och gick omkring. Sen seglade vi hem med vinden i ryggen i dryga 4 knop.
Fantastiskt Oktoberväder!